Tiderna förändras

Går i stallet och börjar reflektera över en sak... (Och innan nu någon blir upprörd alldeles i onödan - jag ser på detta ur ett allmänt perspektiv - det finns alltid personer som är undantag från "regeln").

Vad jag reflekterade över är att jag upplever att det är allt färre som verkligen är genuint HÄSTintresserade... Nu finns det antagligen många som säger att hästsporten aldrig varit så stor som nu och det har de nog rätt i.

Men, behöver det innebära att alla som håller på med hästsporten nödvändigtvis är verkligt intresserade av HÄSTAR?? Enligt min uppfattning är det inte alls fallet... Man kan vara intresserad av att rida och/eller tävla utan att egentligen alls vara speciellt intresserad av hästen som individ!

Uppfyller då hästen av någon anledning inte skälen till varför man har häst (eller rider) dvs man kan inte rida eller hästen kan inte uppnå de resultat man förväntar sig pga skador el annat så byter man antingen ut hästen/ponnyn eller så slutar man rida...

Många idag tycker jag mer ser på hästen som en "ridmaskin" där egentligen inget annat än ridningen är intressant eller värt att lägga ner tid på. Minsta lilla "jobbighet" med "hästintresset" då prioriterar man bort det för andra saker....

Tidigare var stallen fyllda av tjejer som gjorde massor av saker förutom den faktiska ridningen. O ja, idag finns det massor av saker som konkurrerar men till syvende och sist handlar det ändå om hur intresserad man är av hästar och hur mycket tid/jobb man är intresserad av att lägga ner. I dag är det, enligt min mening, YTTERST få ryttare som är genuint hästintresserade. Förr var de vanliga men nu tillhör de undantagen...

Det finns, som jag ser det, många problem med ovanstående. Ett är att på sikt kommer vi antagligen ha ett gäng riktigt tekniskt skickliga ryttare som inte kan ett smack om hästar. Ett annat problem (det är ett faktum redan idag) är att det blir svårare o svårare att rekrytera nya ridlärare. Detta för att yrket har ingen status (bli tränare eller beridare smäller högre) och dessutom kräver det enligt min mening ett verkligt genuint hästintresse där man är intresserad av att lära andra rida. I dagens "I, me and myself" mentalitet och där "what's in it for me?" är ledorden står inte Ridlärare högst på listan...

Det blev ett ganska negativt inlägg detta och jag har inte något svar på vad man kan göra åt saken och mycket av ovanstående är samhällsproblem som även avspeglar sig på andra delar i samhället. Inlägget är mest en reflektion på hur jag sett hästsporten utvecklas (?) över tid...

Jag ser själv slutet på min aktiva tid som ryttare efter 40 år som yrkesmässig inom hästbranschen men jag tycker det känns tragiskt att man inte ser fler (som liksom jag när jag var yngre) som brinner för HÄSTEN såväl som för sporten... Och vilka ska lära kommande generationer rida? Vi kanske ska hålla hästar i naturreservat och sedan uppfinna mekaniska hästar som folk kan rida på? De behöver ingen omsorg utan kan ställas in i "stallgaraget" och sen plockas fram när andan faller på...

Ponnyakuten igen...

Såg för en tid sedan några avsnitt av årets Ponnyakuten... Varje år blir jag lika frustrerad! Inte på de ungdomar som deltar - vilka gör så gott de kan och fått "lära" sig och är jättegulliga - utan istället på vuxenvärlden som inte har bättre vett!

Som köper ponnyer till sina barn och ungdomar alldeles för tidigt! Dessutom "fel" ponnyer som unghästar åt barn som ingen kunskap har för detta, eller för "vassa" ponnyer åt ryttare som knappt har balans i trav eller kan rida lätt. Dessutom verkar de inblandade inte ha kunnat hitta (eller ens försökt, vad vet jag) vettiga tränare/instruktörer varken i ridningen eller i hästhantering. Vad TÄNKER föräldrarna på? Är de inte rädda om sina barn???

De flesta av problemen är av sådan art att en ordentlig grundutbildning (såväl i ridningen som hästhanteringen) av ryttaren skulle ordna upp problemen. Frågan är hur man komma åt bristerna i grunder? Landets ridskolor och SvRF har här en STOR utmaning. Dels att sprida kunskapen i att man faktiskt måste ha en viss grundkunskap INNAN man ens tänker tanken att skaffa egen häst/ponny. Att man som förälder måste lägga ner tid och pengar på att lära barnet rida INNAN egen ponny införskaffas. Och sedan när man väl gör det väljer rätt typ av ponny och intensifierar träningen med någon duktig ridlärare/tränare som ser HELHETEN och inte bara det enskilda ridpasset. Det verkliga utbildningsbehovet uppstår dagen man skaffar egen häst!

Naturligtvis inser även jag :-) att detta program visar bara en liten promille av allt som finns "där ute". Det finns naturligtvis allt ifrån ryttare (ungdomar och vuxna) som har all denna goda grundutbildning men det finns samtidigt oerhört många som har dåliga eller inga grundkunskaper.

Jag upplever att det tyvärr har blivit ännu vanligare än förr att man skaffar häst/ponny helt utan kunskaper - barnet har (i bästa fall) ridit ett par terminer på ridskola, föräldrarna kan inget om häst och sen skaffar man barnet ett egen ponny (för att "kompisarna har egna hästar")... Ibland går detta naturligtvis bra - av ren tur eller pga att det finns andra i omgivningen som ställer upp och utbildar föräldrar och barn men ibland kan det även resultera i närmast katastrof.

Föräldrar - tänk efter före innan ni skaffar egen häst åt ert barn!

Rundbalar

Igår hände det som ibland händer när man hanterar rundbalar....

Vi har rundbalarna stående utanför hagen och portionerar varje dag ut foder i hagen. I en för några dagar sedan påbörjad bal som sett mycket bra ut så fanns det helt plötsligt - nästan i kärnan av balen - stråk av (antagligen) jästsvamp... Jästsvamp är i allmänhet mindre farligt än mögelsvamp men jag vill inte ge sådant överhuvudtaget eftersom bägge delarna är tecken på att balansen i balen är störd.

Man kan ALDRIG veta hur en rundbal är förrän man öppnat/rullat ut hela balen...

Många ställer in rundbalar i hagen - skär ofta bara av toppen av plasten och låter sedan hästarna dra loss fodret själva. Skulle ALDRIG våga göra så! Dels för att då har man ingen som helst aning om kvalitén i balen men också för att nätet är kvar runt balen. Ett nät som om det kommer in i hästmunnen på ett ögonblick allvarligt kan skära hästen.

Ibland har vi satt ut hela (avklädda :-) balar i hagen. Även det tycker jag är en risk eftersom även om man rullar upp första varven (och kan få en vink om balen är bra eller ej) och sen varje dag "städar" upp runt balen. Spillet blir större än när man portionerar och det är även då svårt att veta om kvalitén på balen är bra helt igenom.

Kontroll och brist på kontroll

Det ligger i människans natur att vilja ha kontroll på sin omgivning. Detta inkluderar oss som ryttare. Vi har säkert alla någon gång i vårt ryttarliv upplevt hur mycket viljestyrka som krävs för att släppa/ge efter när vi är rädda - rent generellt eller för att tappa kontrollen...

Den rädslan kan få oss att i första hand eftersträva en kontroll som många gånger omöjliggör all annan kommunikation och förståelse mellan häst och ryttare. Det är t.o.m så att rädsla helt blockerar inlärning. I ovanstående exempel förlitar vi oss oftast på dominans istället för dialog med hästen.

En sådan inställning får ofta hästen att försvara sig (ibland våldsamt) mot hjälper eller annat som den inte förstår. Ryttare i sin tur tar ofta i sin frustration till tekniker eller utrustning som till synes enklare löser problemen man upplever sig ha. Man försöker använda dessa "genvägar" som oftast i slutänden blir en "senväg" eller möjligtvis kamouflerar problemet. Man försöker adressera hästens reaktioner istället för att åtgärda orsaken till hästens reaktion!

Det finns inom hästvärlden hur många stjälptyglar, bett och annan komplicerad utrustning som helst! Likaväl som många mer och mindre "hästovänliga" träningsmetoder som helst.

Dock är den, för hästen, farligaste och smärtsammaste faktorn människan själv, som har möjligheten att våldföra sig på hästen, med ibland inte annat än normal "standardutrustning", som ett bett, skänklar/sporrar och spö... Oftast inte i någon medveten misshandel av hästen utan av ren och skär okunskap.

Som ett exempel så står det i princip alla ridhandböcker (oavsett filosofi/inriktning) att "handen skall inte gå bakåt". Har inte hittills hört någon som motsätter sig den skrivningen men sen GÖR man annat... Brukar säga åt ryttare att "du ska alltid ha en känsla av att du GER hästen handen" (obs. Inte att förväxla med att ge långa tyglar & släppa all kontroll :-) ) Många ryttare tycker att det konceptet är svårt inte minst för att det ligger i vår natur att försöka kontrollera hästen genom att bromsa och "hålla". Att faktiskt "ge" med handen kan öka kontrollen känns för många en orimlighet. 

Ett citat som jag verkligen insett stämmer är "När hästen upplever sig som friast i ridningen är den som mest kontrollerad". För att det skall stämma måste det dock finnas en överenskommelse mellan häst o ryttare där ömsesidig tillit och kommunikation är några av byggstenarna.

Nostalgi

Satt ikväll och tittade i gamla fotoalbum och blev lite nostalgisk... Så här kommer lite mer o mindre gamla bilder. Ingen kronologisk ordning utan "huller om buller"

Danilo, svenskt halvblod e Gaspari u. Kamelia (ett av Flyinges främsta ston), ridskolehäst på Luleå RK som jag tävlade på slutet av 70-talet med en 2:a plats i DM som bästa resultat

Lizz och jag på tävling, på Luleå RK 1982

Min första ponny Pysen, Islands(korsning?) 130 cm, född 1970.

Lizz och jag på kurs 1985

Lizz var mitt första halvblod f 1975 e. Herkules-Orkan. Köpte henne som 5-åring och ägde henne till
hennes livs slut som 27-åring.

Pysen och jag hoppar...

Mina kurskamrater och jag på RIK 1 1987

Jag och min lägerhäst Sparta i Örnsköldsvik 1973