Har inte själv varit på Falsterbotävlingarna i år men rapporter från de som varit tyder på att det INTE blivit något bättre... Det foto-/filmförbud som numera verkar finnas överallt har dock gjort att det inte dykt upp (än i alla fall) foto-/filmbevis som styrker detta. Det är få som vågar/kan med foto/videobevis visa hur det ser ut på framridningar. Många tycker säkert att detta förbud är positivt, det skyddar ryttarna och sporten...
MEN, är det verkligen så? Ja, kanske på kort sikt, men långsiktigt? Alla vill vi väl ha en sport som vi kan vara stolta över och som vi kan försvara för alla de som tycker att all användning (och framför allt tävling) med häst skall förbjudas. Att då förbjuda fotografering och filmning sänder enligt min uppfattning HELT fel signaler - dvs att sporten har något att dölja. OM ridningen verkligen är hästvänlig (i det stora hela), som så många påstår, så skulle det då finnas otaliga exempel på BRA ridning och god hästvälfärd, så många så att de då enstaka avarter som fanns skulle få mindre genomslag i media. Men är det som en bekant till mig (som varit på tävlingarna) skrev (och jag litar på hens uppfattning) då är det (fortfarande) lika illa som tidigare:
"Jag skrev detta om b l a mitt intryck av Falsterbo i en kommentar till ett inlägg om att vi måste se över vår sport för att behålla vår social licens som nu pratas om t o m på FEI nivå: Ja så många numera som skriver o säger detta - att vi måste sopa framför egen dörr innan allmänheten börjar ifrågasätta oss.
Jag kan säga att det jag såg igår på Falsterbo (då satt jag på framridningen mest för det är där du ser hur det verkligen rids - inte på banan - i vart fall i till närmelsevis så tydligt) så lyste detta tänket med sin frånvaro. ÖD t ex... alltså jag såg endast ETT agerande från dennes sida. Vilket gällde en nosgrimma som typ 5 m från henne drogs åt så hon kunde i stort sett INTE kolla den...
Men vår ovilja inom sporten att börja se o ifrågasätta all den normaliserade smärta o det våld vi ohämmat orsakar hästarna är slående när man "sätter på sig dom glasögonen". Harmoni mellan häst o ryttare var det sista jag tänkte på när jag satt där. Så mycket irriterande ryttare, som bankar till, trycker till med sporrar rejält - bankar skulle jag säga, sånt rattade in truten, så ihop pressade halsar o trånga ganascher. Lossa o bända i halsarna "för den måste komma igenom" - nästan alltid i samband med bestraffande skänkel. Såååå få beröm! Så många som får panik när dom pressar in i en rörelse t ex, tvärnitar o flänger upp huvet, stegar, slår bakut, slår mot hårda skänklar (då får dom sig en hurring givetvis...), stressade hästar som flåsar, genomsvettiga av stress. Tränare som står vid ringside och VARJE gång ryttaren gör en "korrigering" d v s hutar åt hästen på ett eller annat sätt - så får dom i sin öronsnäcka: Braaa där! Rätt så!, Ja den måste igenom!... Ett fåtal gånger ser man när nån ryttare "klappar" d v s om rörelse utförts enligt förväntan - då daskar dom till den med näven på halsen HÅRT o snabbt EN gång med ena handen - då givetvis tagit båda tyglar i andra handen så man inte släpper ut näsan gud förbjude.... Numera finns ju forskning på detta att om hästen får välja uppskattar den mer en vänlig smekning eller lätt kliande på manken t ex än detta "daskande".. men det verkar inte gått fram... Man kan vara nervös o spänd inför uppgiften o omgivningens och ens egen förväntan att prestera i såna här sammanhang - all förståelse för det - men om det måste innebära bruka våld så vet jag inte.... Dessutom - ridsättet är väldigt inarbetat o vant, det syns. Glädje o partnerskap med sin häst? Njaaaeee.... not som much.
Såg EN alltigenom harmonisk ryttare rida igår och det var ett världsnamn. Glädjande nog. Hen tävlade inte igår utan tränade sin häst bara. Nu har jag sen länge "haft dessa glasögon på mig" så numera kan jag inte o-se längre. Och folk får tycka jag är för gnällig. Men för mig sett ur hästen perspektiv finns inga ursäkter till våld, smärta, tvång, stress o brutalitet. Det går rida och tävla UTAN det."
Flera andra av mina bekanta som varit på plats intygar liknande upplevelser. En skrev "efter en hel dag på framridningen på lördag, 7 års final, och 2 GP, var det svårt att försvara dressyrens existens som tävlings sport. 12 ekipage (missade dom första 2, så ska inte döma dem, red sina hästar från illa till brutalt. Enda syftet som kan logisk förklaras är förtryck och sen "belöningen" av att gå in på banan och slippa tortyren."
Ovanstående är bägge exempel är från dressyrridningen men mycket av problemen finns även i andra grenar. Att det förhåller sig som ovan just när det gäller dressyren är dubbelt olyckligt. Dressyr som skall vara grunden för allt annat och som skall skapa en välriden, trygg och säker häst med lång hållbarhet och hälsa. Problemen har dessutom funnits i dagens omfattning i minst 20 år... Inte mycket i rätt riktning har hänt under dessa år utan problemen har istället blivit cementerade.
Den stora knäckfrågan är "i vilken ände börjar man" för att förändra/reformera såväl träning som tävling? Såväl tränare, domare och överdomare som ryttare behöver uppenbarligen såväl utbildning som incitament att förändras. Faktabaserad forskning hjälper uppenbarligen inte. "Faktaresistensen" är hög bland ryttare mfl. Så länge det ger "bra betalt" i form av tävlingsresultat/pengar/makt så kommer inget att förändras. Den onda cirkeln måste brytas någonstans och frågan är då vem/vad vill/kan vara den som "bryter" cirkeln? För gör vi det inte själva inom hästvärlden/sporten så KOMMER förr eller senare någon annan göra det åt oss. Det är bara en tidsfråga...
