Min tappra, tappra lilla häst

Nedanstående skrev jag i början av mars 2022, först nu publicerar jag

Nu tog vägen slut...

Nästan nitton år efter att jag såg dig födas så tog du dina sista andetag i januari 2022. Min Phoebe, min egen uppfödning med Phedra (Phaeton-Rote Boldt) som mamma och PRE:n Furtivo IV som pappa.

En häst som många gånger trotsat döden mot alla odds. En aning otursförföljd, men samtidigt med en enorm livsvilja annars hade hennes tid på jorden blivit betydligt kortare.

Smart, påhittig och som unghäst en aning besvärlig men samtidigt oerhört snäll. Svår att stängsla in, helt okänslig för ström och smärttålig som få. Atletisk och enormt kvick/snabb i många avseenden. Finns många historier/minnen tillsammans med henne. Hon har ridits såväl av mig själv som fungerat som ridskolehäst under många år.

Det är något speciellt med djur som man följt hela vägen - de får en alldeles speciell plats i ens hjärta. Phoebe har jag dessutom upplevt många saker med som svetsat oss samman ännu mera. Jag har tillbringat MÅNGA timmar tillsammans med henne, ofta under sjukdom.

För att nämna några saker som hänt under hennes liv:

- som 5-åring fick hon en svår senskada på ena bakbenet efter en olycka i hagen som skadade såväl ytliga som djupa böjsenan och dessutom gaffelbandet. Efter lång rehab (med boxhage, skrittmotion från marken osv) så blev hon fullt återställd och fick inte ens någon ärrbildning.

- pga min klantighet (PRE är ju lättfödda) så fick hon dock sitt första fånganfall då jag efter rehab av ovanstående inte tänkte mig för utan släppte henne på bete med väl högt hull. Skulle ha bantat bort den extra vikt hon hade fått under rehabtiden för senskadan.

- kommer inte ihåg hur gammal hon var då hon en höst blev MYCKET sjuk helt plötsligt. Började som en uppdragen buk (man såg tydligt "kvickdrags fåran") men inte mkt andra symptom. Veterinären och jag förstod inte vad det kunde vara men hon fick smärtstillande fenylbutazon. Hon fick gå i hage men efter några dagar såg hon lite "låg" ut när jag skulle ta in henne. Betoning på "lite"! Jag tempade henne och trodde det var fel på termometern för den visade 42,7 grader. Men, det var inte fel. Som tur var sjönk tempen efter nåt eller några dygn. Hade hon inte stått på febernedsättande redan hade hon antagligen dött. Sen följde en LÅNG sjukdomsperiod med massor av undersökningar och medicinering. Veterinär och labb stod frågande. Hon hade feber o febertoppar under flera månaders tid. Hon fick även en böld på halsen efter någon av de alla injektioner hon fick. Labbet hade aldrig sett så höga infektionsvärden (det låg på över 1100 och skall vara under 100) men labbet sa att bölden inte kunde förklara värdena annat än max 500. Under sjukdomstiden fick hon även svåra fångsymtom som inte gav med sig förrän hovslagare gjorde en radikal borttagning av främre hovväggen. Jag ville till slut göra slut på hennes lidande men min veterinär ville vi skulle försöka ytterligare liten tid och sen vände det helt plötsligt. Även ur denna sjukdom gick hon ur utan åtminstone synbara skador (vi röntgade t.ex hennes hovben och de var trots den långa o svåra fångperioden helt opåverkade). Vad som egentligen orsakade hennes sjukdom lyckades vi aldrig få reda på (fången var nog bara en effekt av den egentliga sjukdomen).

- under åren efter ovanstående fick hon ett par lättare fånganfall (senaste 2018) som relativt snabbt gick att åtgärda. Hon svarade bra på behandling. Hon kollades för PPID (vilket hon inte hade), däremot var hon en aning insulinresistent. Hon gick dock hela tiden (utom i de akuta faserna och med min andning i halsgropen), i alla år på bete tillsammans med de andra hästarna. Dock inte hela dygn utan hon fick delar av dygnet gå tillsammans med någon annan häst i hage utan gräs. Jag valde att göra så dels för att jag inte ville undanhålla henne sällskapet av de övriga i flocken och inte heller hennes möjlighet att gå på bete. Inte minst för att hon livet igenom var en riktig "stängselterrorist" som i princip inte gick att stänga in. Inte minst för att hon var oerhört smärttålig (vilket är på gott och ont) och därför HELT obrydd om elstängsel - hon kröp, hoppade eller tråcklade sig ut ur alla stängsel. Det hände att hon stod halvvägs ute ur en hage med en tråd på ryggen och en under magen - enda reaktionen var att det ryckte lite lätt i huden på henne... Hade hon vid rymning då varit helt ovan vid att äta gräs så skulle då fånganfall kommit som brev på posten. Så inte minst därför ville jag att hon skulle äta åtminstone lite gräs varje sommar.

- för några år sedan fick hon mitt i vintern ett långvarigt kolikanfall (tog en vecka, fyra veterinärbesök och MYCKET promenerande innan det gick över). Även då hade jag i princip räknat bort henne. Jag hade några år tidigare upptäckt några små "skimmelsjukeknölar" runt anus och när veterinärerna gick in rektalt så upptäcktes att hon även hade knölar invärtes. Hur mkt är svårt att avgöra. Hösten 2020 upptäckte veterinären och jag att hon dessutom hade knölar i mungiporna (inne i munnen). Dessa verkade inte bekomma henne men frågan är hur länge det skulle tagit innan det gjorde det.

- vad som hände nu i vintras (januari 2022) var att hon antagligen fick en smygande låggradig fång (ingen påverkan på lamellranden, ingen puls eller värme i hoven) som till slut resulterade i den "tassighet" som är typisk start för fång. Vi provade behandla med Metacam som vanligt men denna gång blev det inget bättre och då kände jag att nu är vägen slut. Jag hade redan tidigare bestämt mig för att om hon skulle få ett till fånganfall skulle jag ta bort henne. Bättre att fatta det beslutet innan hon blivit sjukare. Bestämde dock att hon fick gå kvar tillsammans med sina kompisar i hagen (hon rörde sig inte mkt på slutet) trots behandling istället för att ställas på box. Hon hade inga kraftigare fångsymtom utan mest lite "ömfotad". Hon fick ha trä-på-dojjor ute med extra sulor.

Varför skriver jag nu detta, kanske någon undrar? Ja, det är för att Phoebe har mer än någon annan häst lärt mig hur OERHÖRT svårt det är att avgöra hur en häst egentligen mår. Hon har lärt mig massor, inte minst för att hon var så enormt smärttålig. Jag har därför utvecklat (hoppas o tror jag) en "radar" på att se de små tecknen på när allt inte står rätt till. Det kan vara en lätt förändring av ett beteende, en förändrad blick eller kroppshållning. ÄVEN om man blir mer uppmärksam så kan man aldrig säkert VETA hur hästen egentligen mår eftersom deras överlevnadsstrategi är att dölja sitt dåliga mående så länge det går. 

Väntade jag då lite för länge innan jag tog bort Phoebe? Ja, det får jag aldrig veta men samtidigt är min inställning att jag vill absolut inte att mina djur skall må dåligt men jag vill inte heller ta deras liv innan det är dags så jag får leva med och stå för de beslut jag fattat i varje enskilt fall. Jag har vid det här laget följt många djur till deras sista vila. Den här veckan blev det inte bara Phoebe utan även min jack russel Sazza. Så vissa veckor är jobbigare än andra...  

Tack min vän, Marina 💖för att du gick de sista stegen med min tappra lilla häst. Den här gången var det för svårt att själv göra det.

Bild på oss från hösten 2018

Helgar målet vägen?

 

Ibland (rätt ofta) ser man hästar som på ytan är välutbildade och "lydiga". Många gånger vet man dock inte hur man nått det man visar upp...

Ju äldre jag blir desto viktigare blir frågan om VÄGEN till målet. För utan verklig utbildning, samarbete och kompanjonskap är målet inget värt. Vägen kan ibland vara kantad av hårda hjälper, skarp utrustning och diverse "stjälptyglar" för att forma det människan vill ha ut av hästen. 

Våld och hot om våld är tyvärr vanliga träningsmetoder inom hästsporten. Ett skarpt bett (ofta med hävstång) och/eller sporrar som tydligt sätter gränserna för vad hästen får göra eller inte göra det skapar en häst på ytan "lydig" och välutbildad men som den hårda vägen fått lära sig vad som händer om den avviker det minsta från av människan satta ramar för beteende. För mig är det inte ett äkta kompanjonskap utan ett förhållande herre och slav. Hur väl orkestrerad än uppvisningen i fråga är.

För att säkert skilja "agnarna från vetet" behöver man följa aktuell ryttare på nära håll och ofta under en längre tid - något som inte alltid är möjligt. För det är långt ifrån allt som glimmar som är guld...

Normalisering inom hästvärlden

Kompisar - trots att de har flera ha bete väljer de att beta nos vid nos.

Pratade för en tid sedan med en bekant som är engagerad i en ridskola och de planerar en utbildning/föreläsning om "Normaliserade beteenden" inom hästvärlden. Ett MYCKET bra initiativ och det fick mig att fundera kring detta lite extra.

Man kan lägga in lite olika saker i ovanstående - det ena är beteenden hos hästen. Det innebär att det finns en hel del beteenden som vi ser hos hästar som är så vanliga att vi hästmänniskor inte ens förstår eller ser att de egentligen är onaturliga för hästen utan istället tecken på att inte riktigt allt i hästens miljö är optimalt. Har skrivit om det i något tidigare inlägg. Det kan vara t.ex vara hästar som är:

- sura och griniga vid hantering/skötsel (sparkar, bits, kläms)
- ständigt (trots träning) går iväg vid uppsittning
- bara står och hänger i hagen
- inte vill gå fram i ridning utan är "trög"
- det omvända - är "nervös"/het/springer i ridningen
- avstängda - detta är ett STORT problem i sig, skulle gissa det största enligt min uppfattning eftersom de hästarna är "snälla", "väluppfostrade" osv och därför förstår inte människor att de istället har gett upp och vänt sitt dåliga mående inåt.

Hästar är antingen introverta (vänder sig inåt o stänger av) eller extroverta (vänder sig utåt och blir "besvärliga"). De förstnämnda hästarna missar vi ofta för de gör inget väsen av sig. Sådana hästar tror jag tyvärr är väldigt vanliga - mycket, mycket vanligare än vi nog vill tro...

Den andra vanliga normaliseringen är hur vi människor hanterar "avvikande" beteenden hos hästen. Det kan vara att:

- spö används för att bestraffa beteenden hos hästen
- sporrar används på en trög häst istället för att utreda orsaken till "trögheten"
- att verbala uttryck används för att beskriva hästen som "hästen är dum", "den vill inte", "den är olydig/lat", "du måste visa vem som bestämmer" osv. 

Ovanstående är så vanligt inom hästvärlden så man varken förstår att det handlar om avvikande eller onormala beteenden eller att hanteringen av dem (från människans sida) oftast är kontraproduktiva. Hästars beteenden är ett resultat av människans hantering/ridning, det är ALDRIG hästens fel om något går snett. Däremot kan saker som upplevs som problembeteenden bero på smärta, bagage från tidigare hantering/ridning, svag motivation (även det är människans ansvar att förstärka) osv. 

Man har nu även börjat prata om "de fem domänerna" när det gäller hästvälfärd. Läs mer här!

Vad som är nytt med de fem domänerna är att man där även väger in hästens mentala hälsa och psykiska välmående, något man tidigare inte pratade om i samband med Hästvälfärd. För tyvärr är det ju så att hästar kan ha alla fysiska behov som mat, vatten, hovvård osv tillgodosedda men det behöver inte betyda att hästen mår bra. Något vi även inom hästvärlden måste komma bort ifrån är tron att prestation har något med hästvälfärd och mentalt välmående att göra. Tyvärr kan hästar prestera på väldigt hög nivå utan att för den skull nödvändigtvis må bra, de två sakerna hör inte med automatik ihop. Brukar säga "Hästar kan 'stå ut' med mycket innan de dör".

Frågor man bör ställa sig är bl.a 
- kan en häst känna glädje och förväntan?
- kan en häst bli deprimerad?
- vilken relation har du med din häst, och vilken relation har den till dig?
- känner hästen tillit till dig och du till den?

Vi behöver alla mera diskutera hur hästen kan tänkas UPPLEVA det vi gör med och mot den. Ökar det vi gör hästens välmående (även psykiskt) eller minskar den detsamma?

Vänskapsband och flocktillhörighet

Har under en tid reflekterat kring hur många hästar (och framför allt ponnyer) som (alltför) ofta får byta både stall, hästkompisar och kanske ägare. Och hur många gånger hästägaren kanske inte förstår, eller vill förstå, hur det påverkar hästen...

Hästar byter stall och hästkompisar av många skäl - hästägaren trivs inte i stallet, har ledsnat på sin häst, byter till en annan häst, ägaren byter bostadsort och därigenom även måste byta stall osv. Ponnyer är alldeles speciellt utsatta eftersom deras ryttare ofta växer ur dem. Det är få ponnyer förunnat att få leva länge i samma stall, med samma flock och människor. Säkraste stället ur den synpunkten är en ridskola, eftersom fungerar ponnyn där, blir den kvar. När ryttare växer ur ponnyerna så kommer nya ryttare till ridskolan. Även när det gäller hästar så är ofta chansen till ett långvarigt hem större på en ridskola (eftersom en fungerande häst i verksamheten blir kvar). Säljer man till en privatperson vet man ofta inte om hästen är kvar om ett år hos den nya ägaren - ändrade förhållanden, att man tröttnat, ekonomiska problem m m kan göra att hästen inom rätt kort tid riskerar få byta hem igen. Finns naturligtvis många exempel på livslånga hem bland privata hästägare men risken för byte av hem är ofta högre än vid försäljning till en verksamhet.

Hur påverkar då dessa stall-/ägarbyten hästarna? Ja, det beror alldeles på - ibland kan det bli jättebra och andra gånger inte alls bra. Men en sak kan man vara säker på - det påverkar hästen i STOR grad och det tar tid för hästen att fullt ut finna sig tillrätta med ett nytt stall, nya hästkompisar och kanske nya människor och ridning.

När man som jag under många år har studerat och följt stabila hästflockar så är det mycket intressant att se såväl hur hästar i den befintliga flocken tar till sig nya bekantskaper som hur de reagerar när någon flockmedlem lämnar flocken, oavsett om det är för att resa till ett nytt stall eller för att möta döden. Min fasta övertygelse är att de VET. Att jag säger det beror på hur hästarna reagerar vid de olika händelserna. De känner helt säkert på sig att något är på gång. De kanske inte egentligen förstår VAD som kommer att hända, men ATT det kommer att hända något utöver det vanliga är ställt utom allt tvivel (för mig). Enligt min erfarenhet skiljer sig dessutom hästarnas reaktion om hästen skall resa iväg eller om den skall möta döden...

Hästar som tappar kanske sin bästa kompis i flocken kan bli deprimerade under en tid, eftersom dynamiken i flocken förändras. Det tar tid att skapa nya vänskapsband och komma över sorgen efter den som försvunnit.

Ibland hör man även att ryttare som skaffar en ny häst redan efter någon/några vecka/veckor kursar/tränar/tävlar osv. Det är ett högriskbeteende och helt olämpligt. Många hästar får fysiska problem inom ett halvår efter ett ryttarbyte. Detta eftersom de inte bara byter miljö, hästkompisar och foder utan även byter ryttare och kanske utrustning och ridsätt/träning. Hästen måste få TID på sig att acklimatisera sig till de nya förhållandena.

TID är nyckelordet - hästar måste få tillräckligt mycket tid på sig för att en förändring av deras livsbetingelser inte skall orsaka mer skada/problem än nödvändigt.