Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

måndag 18 december 2017

On a slippery slope

Det här är den i särklass vanligaste siluetten vi ser i våra ridhus, på ridbanor och tävlingsbanor...
Numera är detta norm och knappt någon anser att det här är annat än en häst på tygeln,
när det i själva verket är en häst som går bakom hand.

Det pågår fn (och sedan länge) en debatt inom dressyrvärlden om att FEI bör reagera mot den mer eller mindre regelmässiga användningen av LDR/rollkur bland (tävlings)ryttarna på alla nivåer, inte minst bland de sk elitryttarna.

Just nu debatteras om vad man tycker ska bort - är det "bara" djup LDR/rollkur eller är det all ridning bakom lodplanet (btv = behind the vertikal).

De som anser det förstnämnda menar på att man måste börja någonstans och därför bör man sikta in sig på de värsta varianterna. De sistnämnda anser att ALL ridning btv bör motverkas.

Personligen kan jag tycka att bägge parter har sina poänger. De förstnämnda för att (kanske) genom att få FEI att agera mot värsta varianterna kan man på sikt få igenom en förändring till det bättre för hästarna - och lite bättre är bättre än ingen förändring alls. Att det är i princip omöjligt att få till en större förändring - man slår inte ihjäl myggor med kanon, det är dömt att misslyckas.

MEN samtidigt kan jag tycka att man på det sättet fortsätter på den "slippery slope" som ridningen befunnit sig på de senaste 20 åren... Det är just den stegvisa acceptansen att "det är väl inte så farligt att hästen går btv" ofta med tillägget "tills den blir starkare" som gjort att normen idag är en häst som ständigt går mer eller mindre btv. Idag är det väldigt ovanligt med hästar som går med nosen framför lodplanet. 

Sen finns det ytterligare en aspekt enligt mig och det är att det egentligen bara finns en linje som man KAN förhålla sig till och det är lodlinjen genom ögat. Så fort acceptansen ökar för att hästen kan tillåtas att gå mer och mindre btv så hamnar man i den "slippery slope" som fört oss dit vi är idag, nämligen "hur mkt btv kan accepteras och hur länge"?? Är det 3 cm, 2 dm eller nosen i bringan?

Förr var normen (och det man hela tiden strävade efter) att hästen skulle vara med nosen framför lodplanet. Den normen fanns av såväl biomekaniska skäl som att ridning btv påverkar andning och syn negativt. Det fanns (vad jag vet) dessutom ingen diskussion om riktigheten i detta strikta förhållningssätt - lodlinjen genom ögat var det som gällde. "Hur svårt kan det vara?" Egentligen = att gå tillbaka till denna regel? Fanns viljan skulle det inte vara något problem. Problemet är istället att inte alla VILL gå tillbaka till denna regel - av olika skäl... Framför allt de som idag har baserat hela sin karriär (och penningflöde) på ridning LDR/rollkur - hos dem skulle INTE en strikt regeländring vara populär och de kommer att kämpa till sista blodsdroppen för att se till att det inte händer.

I England har "Association of Fellows of the British Horse Society" precis gett ut ett brev om hur de ser på ridning LDR - ett steg i rätt riktning. Det är dags att gå från ord till handling!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar