Hur undviker man en "skänkeldöd" häst?

Vad man först måste konstatera är att "skänkeldöda" hästar finns inte... Vad som hänt med en häst som uppfattas som "skänkeldöd" är att inlärningen och underhållandet av hjälperna i mer eller mindre grad misslyckats.

Hästar kan ha mer eller mindre egen bjudning - vissa hästar är kvicka, reaktiva och andra är mera sävliga och långsamma (relativt sätt) i sin natur. De förstnämnda hästarna är lättare att behålla reaktiva för hjälperna men det är långt ifrån omöjligt även med de sistnämnda.

Faktorer som påverkar:

Motivation!
En av de viktigaste aspekterna för att bibehålla (och öka) framåtbjudningen hos hästen är dess motivation. Hur rolig tycker din häst att träningen är? Det finns massor med saker man kan göra för att uppmuntra motivationen - beröm vid minsta framsteg (mer om detta nedan), variera såväl ridning/träning som plats. 

Fastna inte i ridhus utan rid i skogen, på utebana, tömkör, löshoppa, hoppa, markarbeta på olika sätt m m. Gör arbetet meningsfullt och roligt för hästen!

EN hjälp i taget
Använd bara en hjälp i taget dvs "hand utan skänkel, skänkel utan hand". Hand och skänkel samtidigt ("cykla med handbromsen på") kan döda den mest framåttänkande häst. Driv inte heller med sätet eller kläm konstant med benen - bägge de sakerna tenderar att göra hästen avtrubbad.

Aldrig använda en hjälp STARKARE för att få bättre reaktion
Man får ofta rådet att, om hästen inte reagerar på skänkelhjälpen, att använda en starkare hjälp nästa gång. Det är inget bra råd för vad du tränar då är att avtrubba hästen för hjälperna. Använd istället någon form av förstärkning av skänkelhjälpen och upprepa skänkelhjälpen lika lätt som första gången.

"Tjata" inte
Att konstant hela tiden "tjata" med hjälperna (även förstärkningshjälperna) tränar även det bara en sak - en trögare och allt mer avstängd häst. Se till att det hela tiden är en balans mellan rörelse och vila. Ha korta arbetspass med vila emellan. Har man t.ex en häst som i skritt inte går fram ordentligt kan det vara bättre att låta den hästen göra en kort vila stillastående. I stället för att kanske sitta och tjata med skänklarna i skritten... Desto mer omotiverad hästen är desto viktigare är det med täta vilopauser (behöver inte vara långa men som en belöning av väl utfört arbete även om det bara är ett halvt varv på en volt).

Använd förstärkningshjälper (röst, spö)
Experimentera vilka förstärkningar som fungerar bäst på just den aktuella hästen. Det kan vara olika röstkommandon (klickanden, smackning osv) men det kan även vara olika användningar av spö. Många ser på spö som "spöa, slå" och anser att användande av spö är uteslutande negativt. Då har man helt missförstått användningsmöjligheterna för spöet. Man ska mer se det som en förlängd del av sin arm som man kan peka med, lära in olika betydelse för beroende på var och hur man lägger det mot hästen. Spö kan t.o.m vara förhållande beroende på hur man använder det. På en häst som inte längre lyssnar eller är motiverad för skänkeln kan man använda det som en ljudeffekt genom att svizza med det i luften, eller att fästa en plastpåse längst ut som orsakar ett ljud när man rör det i luften. Att hårt klatscha till (eller ännu värre slå) hästen med spöet är INTE hur spö skall användas. 

Kanske reagerar någon på att jag inte nämner sporrar här och det är medvetet. Sporren är egentligen inte tänkt som framåtdrivande hjälp utan som en samlande. Sporrar bör användas mycket sparsamt och endast av ryttare som har full kontroll på sin skänkel. Annars kommer även den användningen att få en avtrubbande effekt.

BERÖM
Vikten av beröm för att öka motivationen hos hästen kan inte tillräckligt poängteras! Vi ryttare är i allmänhet rätt "bra" på att "vara på" hästen när den inte gör som vi önskar. Däremot är beröm när hästen gör det vi vill alltför sällsynt. Berömmet kan var allt ifrån användning av rösten, en strykning på halsen, en morotsbit, totalt lättande av hjälperna till en skrittpaus eller t.o.m en stunds stillastående. 

Sammanfattningsvis
så kan man säga att INGEN häst behöver bli "trög" - det är vårt ansvar som ryttare att upprätthålla hästens reaktioner på våra hjälper. Lyckas vi inte med det så är det någon av ovanstående punkter (eller alla) som vi behöver träna på. En häst som redan blivit avtrubbad för hjälperna måste man först utreda vad detta beror på. Mår hästen bra psykiskt och fysiskt? Har den tillräckligt mycket social kontakt med andra hästar? Tränas den tillräckligt varierat? När man kommit fram till vilka saker som orsakar "trögheten" kan man sedan välja en eller flera av ovanstående saker att träna specifikt.

Har hästen blivit trög för skänkeln kan man t.ex göra en "leg lesson" dvs att man ger hästen en lätt skänkelhjälp, reagerar inte hästen på denna gör man om en lätt skänkelhjälp och samtidigt förstärker med något som man vet att hästen reagerar framåt på (t.ex swischar med spöet i luften). Det är oerhört viktigt (för om denna leg lesson skall fungera) att man när hästen då förhoppningsvis springer iväg framåt att man ABSOLUT INTE bromsar hästen i munnen utan låter den springa iväg, även om det kanske blir mer än man tänkt sig. Sen bromsar man mjukt in hästen igen och upprepar. De allra flesta hästar - där det hela inte gått alltför långt, behöver inte många upprepningar för att sedan börja svara betydligt bättre för en lätt skänkelhjälp. Det viktigaste i all ridning framöver är dock att använda EN hjälp i taget och inte rida med handbromsen på. Har du aldrig gjort en sådan här leg lesson bör du ta hjälp av en ridlärare som förstår hur den skall göras. 

Är hästen/ponnyn väldigt avstängd för hjälperna kan det ta tid att åtgärda allt som behöver åtgärdas innan man får varaktigt resultat.

Man måste vara medveten om att så snart vi hanterar/rider/kör hästen så är det alltid någon som lär sig något - frågan är vem och vad? Likaväl som att vi kan lära hästen saker så kan även en "avinlärning" ske. Ju mer vi kan renodla, förenkla våra olika hjälper och se till att de inte blir motstridiga, desto lättare är det såväl att lära hästen något som att se till att den förblir reaktiv på våra hjälper. 

"Ridningen är enkel, men inte lätt"

Spö - ett fantastiskt hjälpmedel och ett fruktansvärt vapen...

Många människor har skarpa uppfattningar för och emot spö inom hästsporten...

Skälet till att vissa människor tycker att spö är fruktansvärt och något man absolut inte ska använda dem är nog att många förknippar det med "spöa" och "ge spö" eftersom det ofta är de enda användningarna som man kommer i kontakt med. Utbildningen kring hur man kan använda sig av ett spö på andra sätt är normalt sett närmast obefintliga.

Som vanligt med olika typer av utrustning finns det olika användningar av dem som kan ha olika för- och nackdelar. Missbruk av spö är fruktansvärt och skall stävjas på alla tänkbara sätt. Men enligt min uppfattning kan ett spö kan vara ett fantastiskt redskap/hjälpmedel som inte har något som helst med våld eller hot om våld att göra. Att helt vilja förbjuda spö är lite som att t.ex förbjuda knivar för att de KAN användas för att skada någon. 

Man kan genom att placera spöet på olika sätt - såväl på hästens kropp som i luften lära hästen olika saker. Det handlar precis som så mycket annat om att lära in ett signalsystem som är förståeligt för hästen. Man kan lära hästen att flytta sig i olika riktningar (såväl att gå mot spöet som ifrån). Spöet kan fungera framåtbjudande men även förhållande eller t.o.m som stoppsignal. 

Här finns länk till ett tidigare inlägg jag gjort för flera år sedan om just användning av spö.

Förklaringsmodeller - det är skillnaden som gör skillnad

När jag lyssnar på, eller läser diskussioner om ridning så slås jag av hur betydelsefull förförståelse, förklaringsmodeller, referensramar och tankestilen är. Vad jag menar med det är att beroende på vilket utgångsläge/förklaringsmodell och målbild du har varierar dina slutsatser och "tro" på vad som är "rätt och riktigt". Ibland kan dessa saker skilja sig åt ganska rejält beroende på vem du pratar med...

Mitt "utgångsläge" är att jag har lång yrkesmässig erfarenhet, först ca 27 års ridning inom den "traditionella svenska ridningen", utbildad Level 2 Ridlärare med bl.a tävling (länge sedan nu och på lägre nivåer eftersom jag inte är tävlingsintresserad) och erfarenhet från ridskoleverksamhet (först ca 15 år på olika ideella ridskolor och sedan med 20 år vid egen ridskola). Utöver ovanstående (och delvis parallellt) har jag snart lika många års erfarenhet av "klassisk fransk ridning" eftersom jag bytte ridfilosofi runt 1999. Jag kan därför jämföra två olika tankestilar som jag har lång erfarenhet av, vilket för mig personligen är dubbelt intressant (eftersom jag då direkt kan jämföra olika tankestilar). Jag har även erfarenhet av andra ridfilosofier men inte i lika hög grad som de två ovanstående.

Ibland kan jag uppleva att rekommendationer från ridlärare/tränare utgår från (i mina ögon) felaktiga antaganden och förklaringsmodeller. Dvs att grundförutsättningarna är felaktiga och därför blir "receptet" missriktat... Frågan VARFÖR ställs allt för sällan. VARFÖR hästen gör på ett visst sätt, VARFÖR en viss hjälp anses behövas överhuvudtaget eller behövs användas på ett viss sätt. VAD är det egentligen man tränar och VARFÖR? Ordentlig kunskap kring inlärningsprinciper och hur de fungerar saknas ofta inom hästvärlden enligt min uppfattning. 

Några exempel på vad jag menar:

Nosgrimmor 

Hör ibland åsikterna att
- "man kan inte rida utan nosgrimma"
- "den skall inte vara hårt spänd, men den skall sitta åt - den stabiliserar bettet"
- "om man inte har nosgrimma, gapar ju hästen"
- "en för löst spänd nosgrimma är inte bra" osv.
Under åtminstone de senaste 10 åren har dessutom EXTREMT hårt åtspända nosgrimmor diskuterats flitigt, inte minst i sociala medier. Nosgrimmor spänns ofta (inte minst av tränare) åt HÅRT - inte ens ett papper skulle få plats mellan nosryggen och nosgrimman, med inte sällan skelettförändringar på bl.a nosbenet som följd. Det gamla måttet "minst 2 fingrar på höjden på nosryggen" är det sällan man ser praktiseras.

Ovanstående uttalanden är enligt mig att man på något vis utgått ifrån fel förutsättningar/antaganden. 

Först och främst - varför skulle man inte kunna rida utan nosgrimma? Upplever man t.ex att hästen gapar utan nosgrimma är det inte avsaknad av nosgrimman som är problemet. Man måste istället då fråga sig (och utreda) "varför gapar hästen?" Dessutom finns det grenar/inriktningar som utan problem rider utan nosgrimma t.ex inom western och en del andra inriktningar. Om det går där, varför skulle det inte gå inom annan ridning? Hästarna är ju desamma.

"Stabiliserar bettet" (det är ett vanligt argument när man pratar nosgrimmor) - hur tänker man här? Stabiliserar på vilket sätt? Nosgrimman sitter ju inte fast i bettet i de flesta fall. Det denna möjligtvis kan göra är att den kan hindra hästen gapa hur mycket som helst och/eller från att gapa så mycket att bettringarna glider genom munnen.  Men VARFÖR gapar i så fall hästen? Eller tror man att bettet är mera still i hästens mun, eftersom den inte kan ge uttryck för eventuellt obehag? Men är att hindra hästen från att ge uttryck för detta, verkligen rätt väg att gå? Vill man dessutom ha en "stabiliserande" effekt är det bättre att i så fall sätta en rem endast på ovansidan av nosryggen fäst i bettet - då kan hästen ändå öppna munnen. Idag finns vanliga nosgrimmor med rem endast på ovansidan på marknaden. Förr var även nosgrimmor som satt fast i sidostyckena vanligt - misstänker att det är från dem dessa tankar kring stabilisering kommer. DÅ fanns det en sanning i detta med stabilisering eftersom om nosremmen sitter direkt kopplat till sidostyckena, då påverkar den bettet direkt. Idén finns kvar även om förutsättningarna förändrats med moderna nosgrimmors utformning.

Gapar hästen? Fråga dig då återigen VARFÖR? INGEN häst gapar utan för dem högst befogade skäl (helt enkelt för att gapa är inte bekvämt eller ändamålsenligt). Munnen (lanerna och tungan) är en av de i särklass känsligaste ställena hos hästen. Att utsätta hästen för stark smärta där är oerhört lätt (och vanligt). Gapar hästen kan det orsakas av smärta i munnen (lanerna, munslemhinnan, tänder), typ av bett men det allra vanligaste är ryttarens inverkan vilken ofta är orsaken till de förstnämnda smärtorna. Är orsaken något av de ovanstående är nosgrimman (eller hur man spänt den) inte problemet... Åtgärda problemet istället för symptomet!

"En "för löst" spänd nosgrimma är inte bra" - på vilket sätt skulle det inte vara bra? Enda skälet till att en för löst spänd nosgrimma skulle kunna vara ett problem är om den är av typen som kan glida ner förbi hästens haka och lossna. Men rider man t.ex med en engelsk nosgrimma utan aachenrem har det absolut ingen negativ inverkan att den är "för löst" spänd. Jag har själv en häst (hästen på bilden) som jag har engelsk nosgrimma på (eftersom jag tycker han är fin i nosgrimma) som jag har löjligt löst spänd - jag brukar aldrig spänna upp den utan trär på den som en grimma när jag tränsar hästen. 

Finns MÅNGA andra liknande exempel på (i mina ögon) felaktiga utgångslägen. Tänkte här bara här ta upp två andra och det ena är användning av "stjälptyglar" - där hör man ofta
- "de hjälper hästen att använda kroppen rätt"
- "de hjälper ryttaren att koncentrera sig på sig själv"
- "de hjälper hästen så den inte går med huvudet rätt upp och får ont i ryggen"
- "man använder bara hjälptygeln till dess ryttaren kan rida utan"
- "den används bara för att visa hästen vägen" osv, osv.

Först och främst - VAD är det som får ryttare/tränare att tro att någon form av inspänning överhuvudtaget skull kunna vara positiv för hästen? Skulle DU må bättre i din kropp om din förmåga att själv balansera dig och använda kroppen på det sätt du själv väljer, begränsades? Finns det NÅGOT som tyder på att den skapade (av stjälptyglarna) YTTRE formen ger positiva effekter i hästens kropp? Många veterinärer och equiterapeuter kan istället bekräfta att dessa ofta innebär kompensatoriska problem i hästens kropp.

Går hästen med huvudet rätt upp? Fråga dig då igen VARFÖR?? INGEN häst går med huvudet rätt upp och med sänkt rygg om det inte finns något fullgott skäl för det! Har haft egen ridskola i 20 år (med hästar utan såväl nosgrimmor som inspänningar) så jag kan med säkerhet säga att jag har fog för ovanstående. Skälen om hästen ändå går med huvudet upp och sänkt rygg kan vara - problem i munnen (bettet, tänderna eller oftast ryttarens händer), dåligt tillpassad sadel, fysiska problem någon annanstans (ryggen, hälta osv). En frisk häst som inte upplever obehag går (med ryttare som inte kommit så långt att de kan inverka på riktigt sätt) ungefär som en häst som lunkar i hagen med hals och huvud lite rakt fram (nacken i mankhöjdens nivå med nosen lite framför lod), den går INTE med huvudet upp o sänkt rygg! Helt enkelt för att detta är väldigt obekvämt. Har man ändå på ridskolan hästar som går som nämns ovan (huvudet upp/sänkt rygg) bör man dels se över sitt sätt att utbilda ryttare/hästar, kanske göra hälsocheck på hästarna och eventuellt sälja hästar som inte klarar att gå med orutinerade ryttare. Min erfarenhet är dock att det allra oftast handlar om utbildningen av både hästar och ryttare.

"Man använder bara hjälptygeln till dess ryttaren kan inverka själv och den hjälper ryttaren att koncentrera sig på sig själv" - detta tycker jag är den i särklass största tveksamma förklaringsmodellen. För HUR skall ryttaren kunna lära sig "rätt inverkan" på en häst som är van att gå inspänd? Ja, det "går" om man menar att ryttaren måste lära sig imitera inspänningen med sin hand - för det är i princip det enda som "fungerar" på en häst som brukar vara inspänd. Är det verkligen det vi vill lära ut? Dessutom så berövar man ryttarna feedbacken från hästen på sina hjälper. Hur skall man då kunna lära sig rätt hjälpgivning och timing? 

"Den visar bara hästen vägen under en övergångsperiod" - vilket värde har en stälptygel (de allra flesta sådana fungerar via hävstångsprincip) som sätter hästen i en situation/position som den inte kan undandra sig? Annat än att komma undan inspänningens inverkan genom att släppa kontakten med bettet och ofta krypa bakom lod? Många säger då (om t.ex graman) "att jag låter den efter några minuter bara hänga, den inverkar inte". Men hästen, den VET att den finns där och vad som händer om den går emot den... Det finns betydligt bättre sätt att utbilda hästar på som får bättre och varaktigare resultat. Jag har genom åren provridit (och ibland köpt) många hästar som gått med inspänningar (ofta graman) och jag kan i de allra flesta fall känna omedelbart om hästen är riden med sådant. Hästens förhållningssätt till ryttarens hand blir väldigt speciell och det tar lång tid (om det alls går helt) att rehabilitera en sådan häst till förtroende till ryttarens hand. Hästens mun är "som en blommas doft" - är förtroendet skadat så är det inte säkert att det finns en väg tillbaka...

Det sista jag tänkte beröra är koncepten balans, framåtbjudning och bakbensaktivitet (koncept som är starkt förknippade med varandra). Här finns förklaringsmodeller som att "om hästen bara bjuder och rids tillräckligt mycket framåt" så åstadkommer man såväl balans som bakbensengagemang vilket anses som nödvändigt för en hållbar häst. Ovanstående förklaringsmodell har tyvärr i dagens ridning fått till följd att många rider FORT i övertempo - något som inte har något överhuvudtaget med framåtbjudning, balans eller bakbensaktivitet att göra. Hastighet har INGET med framåtbjudning att göra - det är i stället "hästens vilja att röra sig framåt" (hästar kan röra sig OERHÖRT långsamt med en fantastisk framåtbjudning, det finns ingen koppling per automatik mellan fart och bjudning). Att rida fort framåt kan dessutom istället åstadkomma en häst som är ännu mer i obalans och framvikt. Vad som är viktigt för balansen är inte "bakbensaktiviteten" (dvs hur långt in under kroppen hästen trampar med sina bakben) utan istället HUR hästen trampar in under kroppen och HUR den vinklar sina bakben. Längre in under kroppen är inte nödvändigtvis bättre. Man måste skilja mellan PÅSKJUTskraft och BÄRkraft. Enbart påskjutskraft bidrar inte till ökad balans, utan då "springer hästen ifatt sin balans" ungefär som en människa som tappat balansen i en nerförsbacke och desperat försöker återfå balansen genom att springa fortare... Många gånger kan det istället därför vara bättre att SÄNKA hastigheten och istället fokusera på HUR hästen rör sig framåt. Detta för att åstadkomma mer bärkraft och möjlighet till recoil i senapparaten vilket gör att hästen "lättar fram" och därmed kommer i bättre verklig balans. 

Till sist - att sitta på en häst som ärligt (och frivilligt) accepterar bettet och ryttarens hand med en lätt kontakt, där hästen följer ryttarens hand (och ryttaren följer hästens mun), där sits/skänklar används med minsta möjliga kraft och hästen följer minsta lilla begäran från ryttaren, DET är något helt annat än en häst som rids med mycket hand, mycket skänkel och säte. Har man aldrig upplevt en sådan häst/ridtur så kan man omöjligt förstå vad det innebär - det kunde definitivt inte jag, innan jag upplevde det. Hade någon försökt förklara hur det kan vara så hade min reaktion antagligen varit "jo, tjena! Dra den om rödluvan oxå". Och jag hade ridit LÄNGE innan jag fick en sådan verklig aha-upplevelse, innan det så trodde jag bara att jag visste vad det innebär. När jag läser/hör många (även på hög nivå - tränare/ryttare/ridlärare inom ridsporten) uttala sig om olika delar av ridningen/sporten så förstår jag varför de uttrycker sig som de gör - jag har varit där själv - man kan bara ha förståelse för det som finns inom den referensram och tankestil där man befinner sig. Det är fullt naturligt och finns inom alla delar av livet, problemet med det inom hästsporten är att det är hästen som får betala priset för det vi människor inte förstår eller har kunskap om.

Citerar en kompis som skrivit nedanstående i ett liknande sammanhang:
"Vi kan bara sträva efter att göra bättre när vi vet bättre, sprida den kunskap som vi i vår egen praktiska empiri sett gör positiv skillnad i relationen häst och människa (valde medvetet att sätta hästen först i det relationsparet)". Vi måste ALLTID sträva efter att utvecklas som hästmänniskor, och även våga gå utanför vår egen tankestil, referensram och valda sanningar - främst för hästens skull, men även för vår egen! Hästarna kan, om vi tillåter dem, vara vår främsta lärare!

Ett citat till som avslutning, denna gång Kjell Enhager "det är skillnaden som gör skillnad". Framförallt och viktigast, för HÄSTEN...