Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com
Vi har i Sverige en fantastisk historisk skatt som rör den svenska ridningen. Det är boken "Ridskolan eller Ridläran" av Klas Adam Ehrengranath. Det är en bok som borde översättas (den är skriven på gammelsvenska o inte helt lätt att läsa) och komma till användning igen. Den boken representerar i många avseende rötterna till Svensk Ridning och något som vi borde ta till vara på och även delvis komma tillbaka till!
Ehrengranath är kanske mest känd för de citat som finns i gula ridhuset på Strömsholm samt sin "mekaniska häst" som fortfarande finns bevarad. Se skissen nedan. Det finns även ett Ehrengranath stipendie på Flyinge.
Här nedan följer lite info om Ehrengranath (hämtat från Wikipedia).
Skrev för några veckor sedan ett inlägg som handlade om tränares olika (ibland dolda) roller...
I veckan kom i pressen ett exempel på "hög" nivå som visade precis på vad jag menade. Det var ärendet med dressyrhästen Donna Unique. Enligt tidningarna så har 900.000 euro (ca 8 miljoner kr) "försvunnit" i samband med en försäljning. Såväl Andreas Helgstrand som Patrik Kittel uppges vara inblandade. Det handlade tydligen om "dolda" delar av köpesumman (dvs att säljaren, läs ägaren, fick en uppgift på vad hästen sålts för medan köparen betalt en helt annan summa) samt provisioner till ryttare. Vi får väl se vad som händer i ovanstående fall - i rätten är nog inte helt otänkbart.
Det är inte första gången det har varit liknande ärenden i hästvärlden. För ett antal år sedan var Anky van Grundsven och hennes man Sjef Jensen iblandade i en liknande affär. En amerikansk häst såldes till ett HELT annat pris än vad som uppgavs för säljaren (ägaren av hästen). Mellanskillnaden hamnade i Sjefs ficka till dess säljaren av en händelse upptäckte det hela och affären hamnade i rätten. Sjef blev dömd att betala mellanskillnanden till säljaren och om jag inte kommer ihåg helt fel även ett skadestånd.
Har även hört liknande historier med svenska tränare/ryttare inblandade... Som jag skrev tidigare så är det absolut inget fel med provisioner och förmedlande tränare/ryttare - däremot tycker jag det skall vara "öppna kort" så alla inblandade är medvetna om vilka spelregler som gäller!
Såg i måndags senast avsnittet av Ponnyakuten. Nästan "mot min vilja" - blir nämligen lika frustrerad (& ledsen) varje gång! (har dock svårt att låta bli att titta.. :-) Frustrerad över att det man gör (eller inte gör) i detta program har en ENORM genomslagskraft bland landets (framför allt) ungdomsryttare - vilket skulle kunna vara jättepositivt men tyvärr tycker jag det är motsatsen!
Varför kanske du frågar dig? Ja, eftersom man ofta visar sådant som definitivt INTE är att rekommendera. Listan på vad kan göras lång men vad jag speciellt hakade upp mig på i just detta avsnitt var den ENORMA fokuseringen kring var hästen hade sitt huvud!
Jag kan visserligen förstå skälet till såväl Tobbes som Jan Bs kommentarer som "ner med handen", "ta den i form" (vilket repeterades konstant, skulle vara intressant att räkna hur många gånger det sas under programmet?) eftersom ryttarna definitivt behövde hjälp med sin ridning! Det tragiska i kråksången är dock att fokuseringen (enligt min uppfattning) blir på HELT fel saker!!! Det man "lär" eleverna genom de kommentarer som man hörde i detta avsnitt är att huvudsaken är att hästen kröker på nacken (oavsett pga vad och hur den kommer dit)!
Dessutom är kommentarer som "ta den i form" egentligen "ickeinstruktioner" för det talar inte på något sätt om för eleven HUR.... I kombination med "ner med handen" innebär det bara en elev som med handen försöker trycka/dra ner hästens huvud.
(Ibland har jag sett kommentarer - när det funnits kritik på innehållet - om att "man gjorde en massa annat, det här var dock det enda som visades". I så fall är det OERHÖRT trist att man inte verkar ha någon verkligt hästkunnig person som kan se till att det som VISAS är så vettigt som möjligt just eftersom detta program har sådan genomslagskraft bland ungdomar som rider! Programmet har en "status" som utbildande program o då borde man oxå se till att den verkligen har kvalitet i det man lär ut)
Såväl Tobbe som Jan är ju stora "fixidoler" så deras ord blir en "sanning" som fler än en unge i Sverige kommer att försöka kopiera!
ps. bortsett från ovan finns det även hur många exempel som helst på saker som är rent säkerhetsmässigt farliga i dessa program. För att vara en programserie som säger sig lägga stor vikt vid säkerheten är det rätt anmärkningsvärt....
Från en för dagen rätt gnällig ridlärare med 35 års erfarenhet! :-)
Håller precis nu på att läsa Chris Bartle´s bok "Training the sport horse".
Chris Bartle är fälttävlansryttaren som även tävlat OS i dressyr - fram till OS 2012 var han Englands mest meriterade dressyrryttare med en 6e plats på OS i Los Angeles 1984. Han red då Wily Trout, en omskolad fälttävlanshäst. Numera är han bl.a tränare för Tysklands fälttävlanslandslag.
Har inte hunnit läsa så långt i ovanstående bok men kan redan nu rekommendera den! Den innehåller allt ifrån anatomi, rörelsemekanik till träning i såväl dressyr, hoppning som fälttävlan. Ska försöka återkomma längre fram med mer regelrätt recension av boken. :-)
Här nedan följer ett utdrag ur Wikipedia om Chris meriter som ryttare:
Dressage
Most notably while preparing for the 76' Burghley Horse Trials his
horse picked up a tendon injury that forced the horse into retirement
from eventing. But as one door closed another opened, and the same horse
showed potential in Dressage. 1 year later he was competing at the World Championships as an individual. That horse was Wily Trout.
The combination went on to become part of the British Dressage Team
from 1981-1987. In this time he competed at the 84' Summer Olympics in
Los Angeles for the British team. The team came 8th, but Chris Bartle
tied for 6th in the individual event to make history by becoming the
highest placed Brit. A record he still holds to this day (As of January
2011). Chris and Wily Trout's last major contribution in dressage came
when they was second placed at the first Dressage World Cup Final in 's-Hertogenbosch 1986. This period was capped off when he was awarded the British Equestrian Federation's Medal of Honour in 1986.
Three Day Eventing
Bartle then took the opportunity to turn back to eventing and had a
whole host of successes which included winning team Gold at the 1997
European Championships with the British Event Team, before winning the
prestigious Badminton Horse Trials in 1998, on his horse Word Perfect II.[3] He also travelled with Word Perfect to the Sydney Olympics in 2000, as reserve.
Något som blir allt mer aktuellt inom all hästsport är olika etiska frågeställningar... Vilka sätt att hålla och hantera häst, vilken användning/träning är försvarbar ur djurskyddsaspekt?
Personligen tror jag bara det är en tidsfråga innan olika djurskyddsorganisationer (och andra) sätter riktig fokus på dessa frågor.... Frågan är närmast om sporten i allmänhet och SvRF i synnerhet ska agera proaktivt (dvs sopa framför egen dörr först) eller reaktivt (alltså reagera/försvara sig) när den verkliga kritiken kommer?
Hörde som ett exempel när jag i ett sammanhang frågade om man diskuterade LDR & Rollkur på dressyrdomarkurser och fick som svar NEJ. När jag undrade varför (tyckte nämligen det var lite underligt eftersom dessa saker är högaktuella, inte minst efter diskussionerna i samband med OS i London) fick jag till svar "för det finns inte i Sverige! Det är ju felaktigt men eftersom det inte förekommer i Sverige...." Har ingen aning om det är den officiella orsaken till att man inte diskuterar Rollkur & LDR men jag har själv vid upprepade tillfällen varit på anläggningar där Rollkur praktiserats dagligen och LDR (av mer o mindre grad) kan man se DAGLIGEN i våra stall & anläggningar.... Vi måste helt uppenbart leva i olika verkligheter?!
Det finns många svåra frågor att ta ställning till och som bör diskuteras öppet inom hästsporten. För var går gränserna för vad som är acceptabelt och inte? Allt hästägande handlar ju om kompromissande för vi varken kan eller kanske inte ens bör efterlikna naturen i alla hänseenden...
Men samtidigt finns det många företeelser som vi bör (och måste) ifrågasätta och se till att vi kan motivera dem den dag deeventuellt ifrågasättsav grupper utanför våra egna led. Vi bör redan nu se över användningen av sådant som är etiskt tveksamt!
Här nedan bara några exempel på saker som bör diskuteras(enligt min uppfattning :-)): - hästar som fortfarande inte får gå i hage - om hästen har möjlighet till social gemenskap (dvs kan röra vid andra hästar) - träningsmetoder (allt i från rollkur, LDR, hackande sporrar, ryck i munnen, "kadaverdisciplin" osv) - användningen av bett (inte bara vilken typ av bett utan även hur man använder det) - användningen av "stjälptyglar" (vilken effekt det har på hästen) - fodring (inte bara vad utan också på vilket sätt...) - skor/utan skor - täcken - när/när inte och hur många?
ps. för er som känner mig vet att jag brukar kalla "hjälptyglar" för "stälptyglar" eftersom jag tycker de mera ställer till problem än löser några...Så ovanstående är inte något stavfel :-)
Not. Skrev ovanstående inlägg för ett tag sedan (som utkast). Fick igår senaste numret av Equipage i min hand & där skrev redaktören en ledare som berör just ovanstående! Hon hade varit på "köp-turné" till ett antal försäljningsstall i Skåne och då blivit bestört över vad hon sett. Hon skriver bl.a att "om det som Stallkompis & jag såg, skulle bli synligt för allmänheten, (läs Josefsson, Ekdahl & Co) så skulle vår kära sport sänkas. Punkt. Det vi såg är inte okej för någon."
Ovanstående visar ännu en gång att det finns (många) skäl till att börja diskutera företeelser inom vår sport innan andra gör det åt oss!
Snömos (brukar jag ibland kalla sådant som är "ordbajseri" - dvs mkt vackra fina ord men inte alla gånger särskilt mkt substans, eftertänksamhet och relevans i verkligheten...)
Läste för en tid sedan en artikel i Hästfocus och som vanligt gav den mig anledning att skriva en reflektion här på bloggen…
Det fanns där en artikel som bl.a handlade om framridning men framförallt om träningsmetoder och värdegrunder för träning/tävling.
Dels fanns ett utdrag ur Islandshästförbundets ”TR” som heter FIPO. Det var § 1.1.1.2 ”Träningsmetoder – Hästar får endast underkastas träningsmetoder som passar deras fysiska kapacitet och utbildningsgrad för deras respektive discipliner. De får inte utsättas för träningsmetoder som är våldsamma eller orsakar rädsla eller för vilka de inte blivit ordentligt förberedda.”
Dessutom fanns ”Värdegrund för träning o tävling med häst”som Hästnäringens Representationsråd (HRR) enats om i september 2010. Utdrag ur detta:
-Hästens välbefinnande kommer alltid i första hand
-Alla som på ett eller annat sätt har hand om hästar skall agera på ett sådant sätt att hästen skyddas mot skada och inte far illa vid träning och tävling
-Ingen häst får tränas eller tävlas med metoder som skadar eller skrämmer hästen
-Hästar får inte medicineras eller på annat sätt påverkas i syfte att förbättra prestationsförmågan eller för att dölja skador
Det finns även fler punkter men det är mest dessa som detta inlägg skall handla om…
Och vad kan hon nu ha emot ovanstående frågar sig nu antagligen en del som brukar läsa min blogg!? Ja, egentligen ingenting eftersom jag håller med om formuleringarna i stort MEN problemet är HUR varje enskild individ (och även organisationer) TOLKAR dessa formuleringar! Risken är stor att det bara blir ”snömos” av det hela utan praktisk betydelse för hästen!
För vad menar man egentligen med ”som passar deras fysiska kapacitet o utbildningsgrad”, ”våldsamma träningsmetoder”, ”metoder som skadar eller skrämmer” osv???
Alla vi som hållit på med hästar ett tag vet hur olika vi utövare ser på dessa saker! Vissa träningsmetoder är så
I Svenska Ridsportförbundets Hästhållningspolicy står det "Alla hästar skall värderas lika oberoende av kön, ras, ålder och härstamning"...
Man kan bara konstatera att ovanstående långt ifrån alltid respekteras - det finns nämligen en ganska väl utbredd "rasism" inom ridsporten! Ryttare som "rynkar på näsan" när de kommer i kontakt med ryttare som väljer att ha en annan ras än de själva valt (läs - ofta halvblodshäst... :-)
Kommentarer "varför skaffar du inte en RIKTIG häst?", "vill du komma någonstans måste du byta häst!" osv är det nog fler än en ägare av häst av lite "udda" raser (då menar jag raser som inte är etablerade "ridhästraser") hört - det kan vara travare, nordis, fjording, arab m m.
Fördomar om ovanstående raser är ganska utbredda och det är inte lätt för någon som vill tävla - man blir tyvärr ofta bedömd med en lägre skala bara genom att man rider in på medellinjen på en häst som inte är "rumsren" i etablissemangets ögon. Hur lösgjord och lydig hästen är har tyvärr ofta väldigt lite med saken att göra...
Man skulle önska att alla istället bedömde INDIVIDERNA - det finns bra & mindre bra individer av alla raser! Det finns halvblodshästar som har otroligt dåligt psyke, har dålig ridbarhet m m samtidigt som det finns travare och araber (bara för att ta några exempel) som är helt fantastiska individer.
Man borde också istället se till varje ras förutsättningar och hur/vad de är avlade för. Vill man nå Grand Prix dressyr kanske t.ex en travare inte är det mest lämpliga valet. Vill man däremot ha en allroundhäst på lägre nivå som ofta har en fantastisk arbetsvilja och som är väl grundtränad kan en travare vara ett alldeles utmärkt val. Man måste också ta med i beräkningen att en travare (som med andra ord i generationer är avlade för att vara travsäkra och springa fort) kanske kräver mera tid och kunnande från ryttarens sida för att nå dit en ridhästavlad häst är nästan från start. Det finns travhästar som efter omskolning nått höga nivåer inom kanske framför allt hoppning och distans (inom dressyr ligger deras framavling för trav dem i fatet och där kan de inte konkurrera gångartsmässigt med t.ex en ridhästras).
Den fantastiska Jappeloup som exempelvis vann OS 1988 i hoppning var 50% travare. Fransmännen har haft (och kanske har fortfarande, vet inte riktigt) en fullt medveten avel med inblandning av travare för att få fram en bra sporthäst på hoppsidan. Även i Sverige har det funnits varmblod som tävlat Svår klass hoppning med framgång.
Har själv haft en varmblodsvalack som var bland det ridbaraste jag ägt som alltid försökte (trots en del fysiska hinder) och som jag tävlade en del (med framgång) upp till Lätt A klass. Tyvärr dog han en för tidig död i tarmvred. Den hästen stod sig väl (lydnadsmässigt o när det gällde lösgjordhet) i konkurrens med betydligt "flashiga" halvblodshästar. Jag fick flera gånger kommentarer som "oj, det syns inte att han är travare", "vad lösgjord han är" & liknande när de upptäckte att han hade en frysmärkning på halsen.
Här kan ni förresten läsa ett annat blogginlägg med samma tema - Johanna, du hann före mig! :-)
