Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

torsdag 3 mars 2016

Temperament...

Ett till inlägg som bara indirekt handlar om häst...

Under mina unga år (fram till ungefär 25 års ålder) hade jag ett OERHÖRT eldfängt humör. Jag blev fruktansvärt arg (eller heligt för-b är nog ett sannare uttryck) för "allt och inget". Jag tände på alla cylindrar på bråkdelar av en sekund. Eftersom jag ändå någonstans är en ganska "kontrollerad" person var det dock främst min familj och mina djur (tyvärr) som råkade ut för och upplevde mina vulkanutbrott. Därför säger en del av mina mera ytliga bekanta när jag berättar om mitt humör - "Du? Kan du bli förbannad?" O ja, de skulle bara veta - man vill INTE vara i närheten när jag blir riktigt arg... Inte ens jag vill vara i närheten för jag ser bokstavligt rött...

Nu till poängerna i mitt inlägg - på 70-talet var det mycket populärt att säga "man ska inte stänga in sina känslor utan man ska släppa ut/leva ut dem". På ett sätt kan jag hålla med (för det är inte bra att stänga in känslor) men alla sätt att släppa ut dem är inte bra. Definitivt inte på det sätt jag gjorde för ilska föder ilska. Det blir en självmatande eld som är svår att släcka och till slut vet man kanske inte ens vad man är förbannad på...

Vad hände då med mitt humör kan man fråga sig? Ja, livet först och främst - jag insåg själv till slut att all denna ilska inte var sund. Mina främsta lärare för att komma till den insikten var mina hästar. Vet inte riktigt när utan det var nog en insikt som kom smygande var att ilska och hästhantering fungerar INTE. Den är t.o.m 150% kontraproduktiv! Man kan naturligtvis (och måste ibland) korrigera hästars beteende men man får aldrig göra det arg/förbannad - dels för att man då kanske korrigerar betydligt hårdare än vad man annars skulle gjort men oxå för att hästar instinktivt reagerar på vår ilska och blir hästen rädd för oss blockerar det allt vad inlärning heter...

Idag har jag därför i allmänhet oerhört långt till den glödröda ilskan som i unga år var min vardag. MEN, trycker någon (det är oftast en människa) tillräckligt länge och hårt på "mina knappar" så finns mitt eldfängda temperament fortfarande kvar - det är bara mer kontrollerat idag och det krävs betydligt mer innan det briserar! Men - kan bara tala om att briserar det - då vill man INTE vara i närheten eller föremål för min ilska...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar