Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

fredag 8 november 2013

Den viktiga HANDEN hos ryttaren/kusken!

Denna ryttare rider på kandar med "Fillisfattning" - ett sätt att hålla tyglarna som
klart separerar de olika bettens funktion och syfte.

Många gånger får jag frågor som "vilket bett skall jag välja?", "är det här bettet för skarpt?" osv.

Som ryttare borde man istället ställa sig frågan "Hur använder jag min hand???" För enligt min uppfattning har handen betydligt större relevans än eventuellt bett. Även ett bettlöst alternativ - vilka börjar vara vanligare o vanligare - kan ställa till stora problem för hästen om handen inte vet vad den gör! Även dessa varianter av betsling bygger ju på att ett tryck används - visserligen inte i munnen utan istället på nosrygg och/eller nacken. En hård hand kan orsaka mycket problem för hästen även om trycket inte kommer i munnen....

Om man sedan plussar på med diverse stjälptyglar kan eländet för hästen bli ännu större.

En ständig utbildning av ryttarens hand och RESPEKT för hästens mun är därför A och O för att hästen skall få en uthärdlig tillvaro. Mycket smärta och problem orsakas av ryttarens hand - och naturligtvis i kombination med betslingen - eftersom t.ex ett stångbett med långa skänklar mångdubblar ryttarens kraft i tygeltagen!

Hästen är enormt känslig där bettet ligger, dvs lanerna. Överhuvudtaget finns mycket nerver på hästens huvud och i munnen. Hur man använder handen är därför otroligt viktigt! Hästen känner och reagerar på mycket, mycket mindre hjälpgivning från handen än vad de flesta ryttare tror.

Hästar som upplever smärta i munnen kan reagera på lite olika sätt - vissa undviker bettet och kryper "bakom hand", kanske blir oroliga och kastar med huvudet osv. Andra (de flesta enligt min uppfattning) skyddar sig istället med att låsa halsmuskulaturen och käken och därmed i viss mån blockerar smärtan i munnen. Det är de hästarna som ofta får tillmälen som "han är hård i munnen", "stark i munnen" osv. Det är dock i själva verket en häst som reagerar på en smärta i munnen som den försöker lindra och komma undan.... Det kan tyckas ologiskt men en häst är ett "mottrycksdjur" så istället för att ge efter för tryck går den istället ofta IN i trycket. Enligt min uppfattning (personlig o ingen statistisk säkerhet :-) är det ung 80% som har reflexen att trycka emot ett obehag i munnen, de övriga 20% undviker kontakten och kryper bakom hand....

Att utbilda hästen när det gäller kontakten till bettet är därför otroligt viktigt - speciellt redan INNAN man börjar rida. Man kan på olika sätt arbeta hästen från marken för att förbereda den för ridning. T.ex så finns det något som heter flexions som lär hästen hur den skall förhålla sig till bettet och handen.

För ryttarens del så handlar det mycket om att ha en riktig handställning och läge på handen - ikull-lagda låga händer (där den raka linjen från armbåge, via handen, genom tygeln fram till hästens mun är bruten) ger direkt negativa effekter i hästens mun. Ryttaren måste "bära" sina egna händer och inte hänga i hästens mun vilket blir följden av ovanstående. Är handen dessutom så låg att handen hamnar mitt på ryttarens lår är effekten ännu värre... Den raka linje som jag nämner ovan skall vara rak även sedd från ryttarens synvinkel, dvs uppifrån. Många ryttare rider med händerna alldeles för tätt ihop vilket också påverkar kontakten till hästens mun negativt.

Ryttare (och även åskådare till ridning/körning) borde även oftare ställa sig frågan "varför?" när man ser hästar som gapar eller försöker gapa (hårt åtdragna nosgrimmor kan ibland kamouflera detta till viss del). Hästar gapar INTE om de inte har problem med munnen på något sätt - kan vara bettrelaterade skador i munnen men är väldigt ofta också ryttare/kusk med hårda händer, kanske i kombination med ett stångbett. Det är inte för inte som uttrycket "stångbett kan vara som ett rakblad i en apas hand" finns... Det är inget fel att rida med ett stångbett MEN det kräver en utbildad hand hos handhavaren - annars kan det ställa till mycket bekymmer/smärta för hästens del.

Enligt min uppfattning (och även erfarenhet från min egen ridning) läggs alldeles för lite tid till att utbilda såväl hästens mun som (framför allt) ryttarens hand! Vi ryttare skulle betydligt kunna minska hästarnas obehag och smärta från betselrelaterade orsaker om vi från början fick lära oss ordentligt HUR vi skall hantera tyglarna/tömmarna! Fokus borde mera vara på ryttarens hand istället för ryttarens säte/skänklar. De är självklart viktiga men det är ryttarens hand som kan ställa till mest skada och som därför borde vara mest i fokus!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar