Hej alla!

Här är Birca´s blogg om stallets människor och hästar. Här kan du läsa om vad som händer i stallet samt mina reflektioner över olika hästrelaterade företeelser. Vill även du skriva inlägg här? Kontakta då mig via mail cas.birca@telia.com

Farre på hästarnas evigt gröna ängar!

tisdag 9 juni 2015

Köpa häst - som rysk roulette...

Här kommer en ny "mockningsreflektion"...

Jag har genom åren köpt otaliga hästar - såväl åt mig själv men framför allt åt ridskolor. De senaste 20 åren åt min egen ridskola.

Köpa häst är SVÅRT! Ur en massa olika synpunkter. Det är nog svårt att köpa en häst till sig själv (då ska hästen "bara" passa mig som ryttare) men ännu svårare när hästen skall passa så många lektionsryttare som möjligt.

Det finns många aspekter att ta hänsyn till bl.a:
- Till vem är hästen avsedd?
- Vad ska jag använda hästen till?
- Är hästen lämplig till det ändamålet?
- Vilken ålder är lämplig?
- Vilken prisklass har jag råd att söka häst i?
- Och sist men inte minst - ÄR HÄSTEN FRISK?

En sak jag lärt mig under åren är att köpa häst är som att spela rysk roulette - ibland går det bra och ibland går det åt h-vete... Alldeles oavsett hur man gör. Jag har ibland köpt hästar där man har kollat upp "allt" med veterinärbesiktning på klinik med röntgen och allt - hästar som trots detta inte hållit länge. Andra gånger har jag chansat med hästar som jag vetat haft fysiska problem men där priset varit därefter. Hästar som sen fungerat många år utan problem...

En annan sak som jag också lärt mig är att man skall fråga om ALLT och lite till. Min erfarenhet är att många hästförsäljare (oavsett om det är privatpersoner eller hästhandlare) sällan är helt sanningsenliga. Däremot kan de flesta svara någotsånär sanningsenligt om de får en direkt fråga om saken. Försök även att provrida hästen flera gånger, kör den om den påstås vara inkörd (om du nu vill kunna köra den) - helst i olika miljöer. 

Fråga, fråga och fråga om allt upptänkligt du kan komma på om ridning, hantering och hälsotillstånd. Se också till att göra en ordentlig veterinärundersökning av hästen - var helst med och om möjligt med en veterinär som du litar på. Är det en dyrare häst kan det också vara idé att ta blodprov för att kolla så inte hästen fått lugnande eller smärtlindring (inte helt ovanligt). Även på en billigare häst kan det vara väl placerade pengar men då får man ställa det till den upplevda risken... Numera - se även till att du försäkrar dig om att hästen har hästpass och försäkring - lita inte på att ägaren intygar det utan se till att du får se det innan köp. Kolla även försäkringen och om det finns "undantag" när det gäller denna. Dvs vissa skador som försäkringen ej täcker. Kan bero på vilken typ av försäkring som är tecknad men även på tidigare skadehistorik hos hästen.

Ytterligare en sak som är oerhört viktigt som många inte tänker på är att ge hästen en ganska lång "inskolningstid" när man får hem den. Dels för att man oftast inte kan lita på att hästen har den kondition som påstås - man ska i alla fall förutsätta att den inte har det. Att byta miljö och ryttare är en stor omställning för hästen och man undviker många problem om man låter omplaceringen ta lite tid.

När jag själv köpte hästar till ridskola så räknade jag med att det tar ca 6 mån att fullt ut acklimatisera och träna upp hästen inför uppgiften, minst 1 år innan hästen fungerar fullt ut i lektionsverksamheten och kanske 2-3 år innan hästen börjar vara riktigt bra i sin uppgift som ridskolehäst. Köper man egen häst behöver man kanske inte ha fullt så lång tidsplan eftersom hästen då endast skall acklimatisera sig till enstaka ryttare. Men erfarenheten har visat att det tar betydligt längre tid än vad de flesta tror för hästen att anpassa sig till den nya miljön och den/de nya ryttare som rider hästen. Det är inte för intet som många hästar går sönder inom ett år efter bytet av ägare/stall. Behöver inte egentligen vara något "fel" på hästen för det - en för snabb övergång till annat ridsätt och belastning kan vara det som orsakar skador på sikt hos hästen... Jag kan bli mörkrädd när man läser/hör om ryttare som köper ny häst och någon/några veckor senare tävlar eller gör annat mera krävande för hästen. Då spelar man verkligen "rysk roulette" med den nyinförskaffade hästen...

När man köper häst bör man ställa sig ett antal frågor:
- Vad vill jag ha hästen till? Och då inte bara för ögonblicket utan det bör även finnas utvecklingsmöjlighet hos hästen - annars kanske du står med en häst på något år som inte räcker till för det du vill ha den till... Har du inga betänkligheter att byta häst spelar det kanske inte dig någon roll men tänk även på hästen! Ingen häst mår bra att bli en "vandringspokal" som får byta ägare o hem gång på gång...
- Vilken typ av häst är lämplig för mig - storlek, typ, ras, utbildningsståndpunkt, ålder, pris m m.
- Inköpspriset är egentligen en (oftast) liten kostnad i sammanhanget - det är de löpande kostnaderna för hästen (uppstallning, foder, hovslageri, veterinärkostnader, utrustning m m) och utbildning som är de stora kostnaderna. Det kostar lika mycket att "föda" en billig häst som en dyr... En billig häst kan också bli en väldigt dyr häst om orsaken till att den är billigare är tidigare skadehistorik - en sjuk häst kostar ofta MER än en frisk häst att underhålla. 

Jag har alltid sagt att "när man skaffar egen häst - då startar det egentliga behovet av lektioner/utbildning!" Så länge man rider andras hästar och/eller på ridskola då behöver man egentligen inte kunna så mkt men den dag man skaffar egen häst måste man för hästens skull vidareutbilda sig - såväl i ridning som hästkunskap!

En bra förberedelse för att senare (eventuellt) skaffa häst är att först ta en häst på foder - dvs man köper inte hästen utan "lånar" den endast av ägaren. Då får man prova på vad det EGENTLIGEN innebär att ha egen häst. Allra bästa är om man kan hitta någon häst där man först kan få vara fodervärd på för att sedan om man passar ihop kunna köpa - inte helt lätt dock att hitta hästägare som går med på det pga risken för att få tillbaka en skadad häst är relativt stor, speciellt om det är en oerfaren ny hästägare. Rida häst på ridskola under kontrollerade former är något HELT annat än att ha totalansvaret för en egen häst...

Har säkert missat några viktiga detaljer inför hästköp :-) men det här är bara NÅGRA av de saker man bör tänka på i samband med inköp av egen häst... :-) 
Jeppe, mitt senaste förvärv - nordsvensk född 2004. Köptes in som oinriden 4-åring 2008.

fredag 5 juni 2015

Så enkelt det var en gång...

Brukar ibland säga om ridning och hästar att det oftast bara finns ett tillfälle när man upplever/tycker "nu kan jag det här!" 

I sin ridkarriär går de flesta igenom tre faser. 

Den första är när man är nybörjare och verkligen känner "jag har ingen kontroll o kan inte det här!" 

Andra fasen - den brukar infalla efter några år, när man kan rida alla gångarter och hoppar lite - då tycker man "nu kan jag det här!" Vissa människor stannar i den fasen - antingen för att man under den fasen slutar med hästar eller för att man helt enkelt blir kvar i den villfarelsen... 

Fas tre infaller annars den dag då man inser att ridning och hästar innefattar så mycket och man kommer tillbaka till "sk-t, jag kan ingenting!" Den fasen blir man på ena eller andra sättet kvar i så länge man håller på med hästar. Det finns ett citat som jag rycker passar så bra i sammanhanget - 
"I'm still confused, but om a higher level!"

Som ungdom - det ligger i utvecklingens natur - kommer det oftast en period när man tycker att vuxna fattar ingenting, kan ingenting och "jag vet och förstår bäst!" Det är en naturlig effekt av övergången  från ungdom till vuxen. Många ungdomar ser ut som vuxna, låter som vuxna och har en utvecklad vokabulär...

Vad man bör vara medveten om är dock att hjärnan inte är fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder (enligt senare tids forskning) och det är framför allt konsekvenstänkandet som inte är utvecklat. Förmågor som framtidsplanering, förmågan till överblick och att sålla intryck och riskbedömning är inte utvecklade hos tonåringar. (Även om de många gånger tror det själva! :-) Risken med detta (när det gäller häst och ridning) är att man lätt överskattar sin förmåga och tar onödiga risker. Det är inte för intet att unga bilförare är överrepresenterade i svåra bilolyckor...

Jag kan fortfarande :-) komma ihåg när man själv var i ovanstående fas två - det var så enkelt och självklart - "Nu kan jag det här!!" 

Började rida när jag var tolv... Red väldigt mycket redan från början - pga min pappa skaffade vi egen häst när jag bara ridit ett år men fortsatte även efter detta att rida på ridskola. Under några år red jag t.o.m samtidigt på två ridskolor (Luleå och Bodens Ridklubbar) förutom på mina egna hästar.

Jag har ju nu ridit i över 40 år och kan fortfarande komma ihåg speciellt två tillfällen när jag trillade ner från "nu-kan-jag-det-här-piedestalen" på allvar - första tillfället var när jag var på kurs och verkligen fick plocka ner ridningens delar i sina minsta små beståndsdelar och helt plötsligt insåg att "delarna" absolut inte funkade (åtminstone inte utan problem) utan det var en chimär - vad som "räddade" situationen var i stället att jag i min ridning "kamouflerade" ett problem med en annan hjälp och en annan och en annan... Det kanske "funkade" ("sort of") men det måste ha varit ytterst förvirrande och knepigt för hästen att veta vad jag EGENTLIGEN ville. Vid det här tillfället hade jag ridit 25 år, var utbildad Level 2 ridlärare, hade arbetat som ridlärare många år och tävlat en hel del...

Andra tillfället som verkligen var en "aha-upplevelse" var när jag deltog på en sitsträningskurs på flera dagar. Innan tyckte jag väl att min sits/balans var rätt ok - efter dagarna på kursen insåg jag att HJÄLP vad jag behövde träna sits! Något som jag t.ex alltid tyckt varit rätt jobbigt hade varit att sitta ner i trav - efter sitsträningskursen förstod jag varför! Jag blev varse om muskler som jag inte visste fanns men även om hur dålig min balans faktiskt var - jag hade i 25 års tid mer eller mindre hållit mig fast med benen... Visserligen rätt framgångsrikt men dock.

Idag kan jag med lite roat igenkännande lyssna på ungdomar när man hör hur de resonerar och när de tror att de knäckt "koden"... Vid vissa tillfällen kan jag även bli liiite irriterad (även om jag inte borde bry mig) när samma människor tror att de kan/vet bättre om saker som en annan har 40 års erfarenhet av - och inte bara av EN häst utan av ett otal - även om jag idag inte rider så mycket själv så har jag tusentals timmar i sadeln på otaliga hästar - en erfarenhet som inte många kommer ens i närheten av... Åtminstone inte andra än de som arbetat yrkesmässigt med häst under många år. Därmed inte sagt att JAG kan och vet allt - tvärtom - ju längre jag håller på med hästar ju mer inser jag hur lite jag vet... Men det kan likafullt vara lite irriterande att någon som ridit enstaka häst under några år kommer och "vet bäst!" :-)

Nuno Oliviera (en av 1900-talets ryttarmästare) fick en gång frågan - "Hur lång tid tar det och lära sig rida?" (kunde lika gärna vara "lära sig häst") Vederbörande fick till svar "Tre generationer!" Det är ett citat som jag alltmer insett sanningshalten av.... 

Här nedan följer ett antal bilder - utan att direkt ha något med texten att göra annat än att det är en beskrivning av hur tiden går...

Kursdeltagare & jag under ett "Ridledarläger" - gissningsvis i slutet på 1990-talet. Jag rider hästen Arrac, trea från höger.


Återigen jag och varmblodstravaren Arrac som jag tävlade LA-dressyr med - tror detta var runt år 2000. 
En av mina duktiga ridskoleelever på min häst Phedra.
Ridlägerelever klättrande vid Sågån år 2002. Hästarna är framifrån Arrac, Marimba, Grace och Ronja.
Ridskoleelever på ridbanan nedanför stallet - detta är någon gång under 90-talet. Ronja är på väg över bommarna, därefter kommer Lizz och Tibbe.

tisdag 2 juni 2015

Varje liv är viktigt...


Hur ser du egentligen på hästen din??

En fråga som kanske är svår (och rätt obekväm) att svara på och som inte heller blir riktigt aktuell förrän den dag du inte längre kan använda hästen för de syften som du ursprungligen skaffade den för - vilket i allmänhet är ridning på en viss nivå och eventuellt tävling...

Vad gör du om hästen t.ex blir skadad så att det krävs säg 6-12 mån att rehabilitera hästen alternativt att hästen aldrig återigen kommer att klara av det du vill ha den till?

Många skulle på denna fråga svara "det är så dyrt att ha häst och jag kan inte ha kvar en häst som inte klarar av det jag vill ha den till!" Det är naturligtvis sant men samtidigt är det för mig personligen inte det enda det handlar om...

Det handlar också en hel del om hur man i grunden och "när det kommer till kritan" ser på hästen och dess liv. Ser man hästen som det redskap den onekligen är för oss människor eller ser man även något mer? Ett liv som har ett alldeles eget värde alldeles oberoende av oss människor....

Svåra frågor och en balansgång som jag själv mer än en gång under mina år med djur ställts inför. Oavsett de val man gör i slutänden får man leva med dem... Förhoppningsvis fattar man de beslut som är bäst för djuret - och inte de som är enklast/lättast för mig som djurägare. Djurets liv är värt mer respekt än så...

Har DU några åsikter???


Var går gränsen mellan att ha åsikter och våga stå för dem och vara "åsiktstaliban", dvs till varje pris hävda att "jag har rätt"?? :-)

Ovanstående är något jag funderat på en tid - inte minst senaste tiden sedan detta fenomen "Hästforumtalibaner" har diskuterats i media. Är jag en sådan är frågan jag ställt mig själv?? :-) Och/eller tycker andra att jag är en sådan? (Jag har ganska starka åsikter om både det ena och andra i min blogg och ibland även på Facebook...)

Var går gränsen (och vem är det som avgör denna gräns) mellan det ena och andra? Själv har jag kommit fram till att det hänger på hur man själv uppfattar sig men också vad andra har för uppfattning/åsikter/gränser...

En del i min bekantskapskrets tycker "alla får göra som de vill", "all ridning är bra", "man ska inte lägga sig i hur andra gör", "varför bryr du dig om att skriva något?" osv. Dessa argument tycker jag å ena sidan stämmer men ändå inte... De stämmer så tillvida att jag varken kan (eller vill) hindra någon från att göra som de vill :-), all (alla inriktningars) ridning kan vara bra och jag vill inte lägga mig i hur andra gör.

MEN.... samtidigt förbehåller jag mig rätten att ha synpunkter på företeelser inom hästvärlden - observera FÖRETEELSER, inte personer. Om sedan någon person tar mina synpunkter som personliga påhopp för att de råkar göra det jag kritiserar så är det deras problem, inte mitt. Jag försöker verkligen att aldrig skriva om specifika personer - annat än möjligtvis om de är väldigt offentliga sådana. Har t.ex skrivit om en del "toppryttares" ridning, vilket jag anser att de får tåla eftersom de har den position/påverkansmöjlighet de har i form av sina roller som idoler.

Att jag skriver mina åsikter offentligt på min blogg och inte bara muttrar på min kammare är ett resultat av min allmänna personlighet... :-) Andra fattar helt klart andra beslut.

Att stå för åsikter som t.ex mina om "stjälptyglar", "rollkur" och "Low deep and round" osv anser jag dessutom vara min plikt mot hästarna - det är alltid de som får betala priset för det vi människor gör eller inte gör.

Jag har valt att öppet i min blogg kommentera företeelser inom hästvärlden - mina inlägg har säkert såväl irriterat, oroat och roat mer än en. Kan jag dessutom få en och annan att också reflektera över vad vi håller på med, så är det en bonus. Oavsett om vederbörande kommer till samma åsikt eller slutsats som jag själv eller inte.... Bara reflektionen i sig är viktig.


Att ta konsekvenser....

Gick och funderade i stallet medan jag mockade.Vet inte varför just nedanstående gjorde sig påmint men här är i alla fall mina funderingar....

Tror jag skrivit om detta vid något tidigare tillfälle men det är alltid lika aktuellt :-) Det gäller att många ryttare och hästägare som inte har eget stall sällan och aldrig får ta reda på konsekvenserna av det de gjort (eller inte gjort). Som stallägare får man däremot göra det - både ta reda på konsekvenserna av sina egna misstag men också de andra gjort....

Hade t.ex en vuxen ridskoleryttare som gång på gång, på gång glömde stänga boxdörren till den häst hon ridit. Ibland glömde hon även knäppa loss hästen från uppbindningen. Eftersom man ganska snabbt (som stallägare/ridskoleägare) inser att man alltid måste gå runt och kolla att boxar är stängda, eventuella skydd avtagna och att hästen är lös i boxen var det inte SÅ ofta som ovanstående fick någon konsekvens för mig. Vid ett par gånger hände det dock att hästen varit lös under natten och jag fick ta rätt på kaoset som det ofta medfört i stallgång och/eller fodergång....

När jag påpekade att hon IGEN glömt stänga boxdörren så var ett vanligt svar "men oj då!" sen hindrade det inte henne att göra om samma miss igen - ibland t.o.m samma kväll!!

Andra saker som ofta hände under ridskoletiden var att elever mitt i vintern lämnade ytterdörrar öppna! När man då frågade om de hade svängdörrar hemma och om de inte förstod att t.ex vattenledningar kan frysa om man lämnar dörrar öppna vid -20 grader såg de oftast ut som ufon - för att en tid senare göra om samma sak igen. Var ofta samma människor (vuxna som barn) som gjorde om dessa saker...

Vad jag menar med ovanstående exempel är att alla kan vi göra missar (och även gör det :-) ) MEN om man inte får ta reda på konsekvenserna av det man gör lär man sig ofta inte något. Det kan vara ekonomiska konsekvenser eller bara "en himla röra". I värsta fall kan det vara saker som fysiskt skadar människor eller djur. Det här gäller ju inte bara stall och hästägande utan även i andra sammanhang i livet. Tror inte det är bra om någon (föräldrar/skola/samhället) hela tiden "sopar mattan" både framför och efter ungdomar/vuxna. Man LÄR genom misstag OM man får ta reda på konsekvenserna. Förhoppningsvis lär man sig innan misstagen blir alltför stora och innan de ger konsekvenser som är svåra att reparera....

En bild som har absolut ingenting med texten att göra :-) En av våra stallsvalor fotade i morse!

fredag 1 maj 2015

Studieresa


Helgen som gick var vi ett gäng från Epona RS styrelse som åkte till Vännäsby och Katrin Wallbergs anläggning för ett studiebesök.

Katrin hade vänligt nog ordnat ett teoripass om akademisk ridning följt av visning av ett antal hästar, både med henne som handhavare/ryttare som andra ryttare. Mycket intressant!

Man kan i korthet konstatera att i stort sett all teori och ridning påminner mycket om den klassiska franska ridningen som vi (jag) håller på med. Lite annat sätt att uttrycka sig ibland och med fokus på lite andra saker men i stort sett är det samma filosofi. Den största skillnaden tycker jag nog är sitsen - där har vi lite olika sätt att förhålla oss till denna.

Jag kan bara uttala mig om den akademiska ridningen som Katrin visade men de, liksom vi som jobbar klassiskt franskt lägger stor vikt vid arbete vid handen som förberedelse för arbete från ryggen på hästen. Katrin visade oss först arbete vid hand (med kapson), därefter longering och sedan uppsutten ridning.

Vad man slås mest av när man ser träning av hästar (oavsett inriktning) är hur OTROLIGT duktiga hästar är på att klura ut vad vi vill! :-) Egentligen spelar hjälpgivningen ingen större roll bara man är konsekvent och tydligt lär hästen vad som förväntas av den. Bra hästhantering/ridning är bra hästhantering/ridning oavsett vilken inriktning man ägnar sig åt - traditionell, akademisk, klassisk fransk, western, WE - "you name it" :-)

Vi avslutade dagen med två-rätters middag och trevligt sällskap - Katrin och en av visningsryttarna.

Tack Katrin mfl för ett trevligt och intressant besök!

Att vara källkritisk - vad är det?

Enligt Wikipedia så är nedanstående källkritik:

Källkritik är en kritisk granskning av källmaterial och en bedömning av trovärdigheten av påståenden som ges i en informationskälla. Källkritik är en central vetenskaplig metod för att säkra att slutsatser som dras i en studie verkligen bygger på tillförlitliga basfakta.

Inom hästbranschen (och inte bara där, utan även för människor) så finns otroligt mycket fodertillskott, mineraler, naturpreparat m m som lovar "guld och gröna skogar" och dessutom till ett pris som ibland närmar sig priset för guld och ädelstenar... Här nedan mina tankar kring detta.

Hur väljer man bland allt detta (eller kanske väljer bort)? När det gäller foder, näringstillskott och naturläkemedel ska man nog tänka att "jag kommer långt med ett bra grovfoder i väl anpassad mängd"....

Om man nu ändå funderar på något foder- och eller naturläkemedel/kosttillskott så ta reda på:
- Vad innehåller det?
- Är innehållet ofarligt för hästen eller finns det dokumenterade biverkningar?
- Finns det långvarig beprövad erfarenhet av preparatet? (Och då menar jag att det inte kommit ut på marknaden senaste året/åren? :-)
- Finns OBEROENDE vetenskaplig forskning på preparatet med resultat om eventuell verkan?

Ibland hör man argument för preparat som "det säljs mycket och med goda resultat på hästarna". Min tanke blir då "säger vem"? Är det försäljaren ger jag inte mycket för det - vederbörande är ju ute efter att sälja och SKULLE det vara så, kanske bara detta beror på en skicklig marknadsföring...

Samma gäller detta med "goda resultat" - är det försäljarens argument, se ovan. Skall detta med "goda resultat" ha någon som helst bäring måste det återigen vara gjort OBEROENDE tester med en kontrollgrupp som fått "sockerpiller". Annars är det bara "anekdoter" och upplevelser (dessutom i andra hand eftersom det i det här fallet är hästen som får preparatet och människan som gör den subjektiva - oftast - bedömningen om det fungerat eller ej:-)

MÅNGA undersökningar på människor (på ett otal preparat/mediciner) har dessutom visat att placeboeffekten kan ha minst lika stora effekter som den faktiska produkten... Dvs att om man TROR på produkten upplever man positiva effekter oavsett om man i verkligheten fått sockerpiller eller den faktiska produkten..

Skall man prova en produkt (på sig själv eller hästen) bör man dessutom nog inte ändra på NÅGOT annat medan man provar! Det klassiska exemplet där är väl bantningsmedel för människor som lovar rejäl viktnedgång. Sen står det även i användningsråden att man ska "äta mindre o motionera mera". Då följer man de råden och börjar samtidigt med produkten och "voila", x antal veckor senare har man gjort viktminskningen som utlovades! Men - beror det på preparatet eller kanske man skulle gått ner lika mycket utan det??? Vem vet?

Man ska även, tycker jag, väga in kostnaden för preparatet/fodret i förhållande till nyttan? Behöver hästen det verkligen? Finns t.ex foder där man betalar närmast hutlösa pengar för stor del halm...

Är inte emot varken fodertillskott eller naturläkemedel (till mig själv eller hästen) men samtidigt vill jag inte betala en massa i onödan pga av smart marknadsföring. Hästbranschen är rena guldgruvan för de som vill tjäna pengar på foder, tillskott och naturpreparat. Marknaden är ENORM!

Så slutklämmen är - var kritisk till information du får - var kommer den ifrån, hur har man kommit fram till den? Läs på om ämnet och bilda dig en egen uppfattning!

Här en länk till Läkemedelsverkets information kring reglerna om Naturläkemedel respektive kosttillskott.

måndag 27 april 2015

Ridning som en inre resa...



Detta inlägg blir kanske lite "flummigt" enligt somliga men... :-)

Det är intressant att reflektera över hur mina referenspunkter för ett ridpass förändrats genom åren - från att under MÅNGA år varit fokuserat på prestation mer än känsla har jag nu kommit till en punkt när känslan är mycket viktigare än prestationen. Skall inte säga att prestationen är helt oviktig för det är svårt att frigöra sig helt från både sina egna föreställningar om hur det "bör" vara och se ut men också hur man tror att ens ridning uppfattas av andra.... Men trots allt har mitt fokus skiftat - hoppas jag kan göra det ännu mera renodlat.

För vad jag insett med åren är att hur det SER ut har väldigt lite med kvalité att göra. Vad som är viktigt är istället relationen med min häst! Till den yttre (ytliga) formen kan ibland ridning se väl så bra ut men hur är det EGENTLIGEN? Om man skalar av den yttre formen....

Numera ägnar jag därför MYCKET tid och tanke åt att fundera på bl.a:
- hur är känslan i handen, hur mottar hästen min begäran om ställning, kontakt osv? Första "testen" är när jag kortar upp tygeln och skapar en kontakt med hästens mun... 
- "Pratar" hästen med munnen? 
- Tar den lika kontakt med bägge tyglarna eller har jag mer kontakt i en av dem? 
- Följer hästen min begäran om riktning, ställning och rörelse utan motstånd eller "hakar" det i kontakten någonstans? 
- Är hästen mentalt "med mig"?
- Svarar hästen på mina framåtdrivande/förhållande hjälper utan fördröjning eller upprepning? 
- Går hästen på LÄTTA hjälper?
- LYSSNAR jag verkligen  på de svar hästen ger mig på min begäran? Eller kräver jag lydnad?

De (korta :-)) ögonblick när hästen och jag verkligen är "överens" och har en ömsesidig känsla/uppfattning om riktning, gångart och rörelse - då är det som att rida "i smör" - hästen följer min minsta begäran, utan motstånd och utan fördröjning. Ridningen blir då en form av meditation med hästen - en inre resa tillsammans....

Craig Stevens har i ett blogginlägg berört en del av det jag skriver om ovan
http://www.foundationfortheequestrianarts.org/what-is-wrong-with-my-dres sage/

onsdag 1 april 2015

Lösdrift eller "slödrift"?


Var på kurs för någon vecka sedan och där diskuterades bl.a fenomenet med de allt mer ökande lösdrifterna för hästar. En deltagare hade då ett (för mig) nytt namn på det hela och det var att det fanns risk för att det blev "slödrift" istället för lösdrift...

Personens erfarenhet var att det tyvärr ibland var mest hästägarens vilja att minska jobbet med hästarna istället för att det var hästarnas väl och ve som var i fokus. Hon var själv positiv till lösdrift (eller åtminstone väldigt mycket utevistelse) men tyckte att hon såg tendenser till just "slödrift" istället...

Jag är nog tyvärr böjd att hålla med - enligt min uppfattning ställer om möjligt lösdrift ännu mera krav på hästägaren än "vanlig" uppstallning. Har skrivit om det i samband med ett "mockningsinlägg" som jag gjorde för en tid sedan. Risken med en lösdrift är (tyvärr) att man har ännu sämre koll på hur hästen mår och man kanske inte ens är till stallet dagligen utan hästen "sköter sig själv" i lösdriften. Som jag ser det ställer lösdrift stora krav på att man verkligen kollar hälsostatusen på hästen noga - något som man får lite av sig själv om man har hästen uppstallad.

Vid uppstallad häst ser man varje morgon om hästen ätit, skitit och kanske även druckit (om man vattnar i hink och ej med vattenkopp) normalt. Du ser också när du släpper ut hästen om den rör sig normalt, om den är svullen i några ben osv. Har du hästen i lösdrift är en del av dessa saker nästan omöjligt att upptäcka i ett tidigt stadium om du inte har ett väldigt gott djuröga - vilket tyvärr inte alltid är fallet... Speciellt inte om du som hästägare inte ens är till hästen varje dag utan förlitar dig till att stallägare eller andra hästägare håller koll på din häst...

Och missförstå mig nu rätt - det finns en massa fördelar (även för hästarna :-) med lösdrift, men det är oerhört viktigt att det är BRA lösdrift och inte bara ett bekvämt, billigt, arbetsbesparande sätt för hästägaren.... Jag skulle inget hellre än att ha råd och göra en lösdriftshall för att kunna ha ute hästarna ännu mera än vad jag har idag.

Det kommer att bli jätteintressant att på ett antal år se hur fenomenet med lösdrift utvecklar sig. Kommer vissa sjukdomar öka i frekvens (t.ex fång och kolik) och andra minska (t.ex skador i rörelseapparaten & kolik)? Kolik t.ex kan både (som jag ser det) öka respektive minska totalt sett genom lösdrifterna. Den ökande rörelsen kan förhindra kolik medan sättet man hanterar foder i lösdrifterna ev kan öka frekvensen. Sättet att bara skära av toppen av rundbalar eller ha rundbalar till för få hästar kan vara potentiella (stora) hälsorisker för hästarna. Att bara skära av toppen av rundbalen innebär att man inte har NÅGON koll på kvalitén i balen (kan finnas hur mkt mögel som helst, t.ex) och att det tar kanske 10-20 dagar för häst(arna) att göra slut på en bal är en annan hälsorisk....

Kommer antalet lösdrifter att fortsätta öka eller kommer det ske en utplaning efter "första" årens boom?

Min uppfattning är nog - MYCKET utevistelse i stora hagar med hästkompisar, gärna en lösdriftshall men med möjlighet att ta in hästarna vid riktigt dåligt väderlek. Hellre det än täckade hästar i lösdrift (för hur kul är det att gå omkring med våtvärmande bandage i ur och skur??) - har man täcken i lösdriften MÅSTE man (tycker jag) byta täcken flera gånger per dag vid dåligt väder annars mår hästen betydligt bättre utan täcke och med en rejäl lösdriftshall....

tisdag 10 mars 2015

Ryttarens hand igen

Ryttare som rider på kandar med sk "Fillisfattning" där stång och bridongtygeln är klart
separerade och kan användas oberoende av varandra...
Har skrivit om ryttarens hand tidigare men måste göra det igen...
Varför läggs det i allmänhet så lite tid på handen & dess inverkan?

Den synpunkten grundar jag på att man ser alltför MÅNGA ryttare som rider med kullagda, låga (ofta nedanför manken och nära/på låren) händer som hänger i hästarnas munnar...

Finns många skäl till att man (enligt min uppfattning) borde lägga mycket mera tid på att utbilda ryttarnas händer - några av dem nämner jag här nedan:

Hur ryttaren använder sina händer påverkar kvalitén i ridningen i allmänhet och hästens mun i synnerhet (har även i allra högsta grad egna erfarenheter av detta...). Vi sätter bettet på en av de absolut känsligaste delarna i hästens kropp, lanerna. Lanerna är endast täckt av en tunn slemhinna, därunder är det en VASS benkant. Hur vass är det nog inte många som vet... Läste nyss en blogg där författaren skrev att hon tyckte folk överdrev hur känslig hästen är på lanerna för "det känner man ju att det är inte särskilt vasst där..." Önskar hon kunde få känna på mitt hästhuvudskelett "Hubert" så skulle hon få känna HUR vass kanten på lanerna är - det kan naturligtvis säkert variera men på det skelettet är kanten RAKBLADsvass. Med tanke på vilken känslig struktur vi sätter bettet på är det verkligen av största vikt att vi använder våra händer och bett med förstånd. Vissa propagerar för att rida bettlöst men som jag ser det så riskerar man bara flytta problemet till ett annat område på hästen - är handen skarp/hård så finns problemet för hästen kvar - det har bara flyttats till ett annat ställe. Utbildning av RYTTAREN är istället det man borde fokusera allvarligt på... SEN kan man som omväxling mycket väl rida med bettlösa alternativ.

Något som är vanligt är att man som ryttare ofta byter bett (eller i värsta fall sätter på en stjälptygel) när man upplever att man har problem med hästens mun. Frågan man istället borde fråga sig är "har hästen problem med min hand?" Och också - "har den problem med tänderna/munnen?" Man hör ofta talas om "hästen är hård i munnen", "jag har bytt till ett stångbett och hästen 'trivs' så bra med det", "jag har bytt till ett skarpare bett och nu fungerar det mycket bättre"...

Frågan är här är "vad hände egentligen?"

Vem betalar???



Hörde igår ett program på radio om att inte alla har råd att idrotta och vad man skulle göra åt det...

Det är naturligtvis så - alla har inte råd att göra allt de vill! En del har det dessutom verkligen tufft ekonomiskt... MEN det verkar som det är typiskt svenskt att förvänta sig, ja i vissa fall i princip KRÄVA att någon annan betalar!

Vi har i Sverige många otroligt förmånliga sociala skyddsnät jämfört med många andra länder. I princip gratis sjukvård, skola, subventionerade mediciner, kommunalt finansierade sportanläggningar där utövarna oftast bara betalar en bråkdel av kostnaden för att nyttja dem. Listan kan göras lång...

VEM förväntar man sig ska betala och varför???

När det gäller hästsporten så betalar utövaren ytterst sällan den egentliga kostnaden. Vare sig man är

söndag 1 mars 2015

Djur är fantastiska!

Min katt, Tea.

Såg i morse ett program om djurs intelligens vara eller inte vara. Efter att ha sett det programmet finns det inga tvivel whatsoever att djur ÄR intelligenta. Kanske inte alla gånger på det sätt vi förväntar oss eller tror men likafullt. Djurs intelligens står ofta i direkt relation till de krav livsbetingelserna som djuret lever i ställer.

Programmet visade även exempel på forskning som gjorts på bl.a papegojor och schimpanser. Schimpansen kunde t.ex lösa problem som människan överhuvudtaget inte kan klara. Ett exempel var att en bild visades med siffror placerade slumpmässigt - schimpansen skulle sedan markera var de olika siffrorna var placerade i sifferordning. Siffrorna visades under bråkdelar av en sekund - vissa människor hinner inte ens se siffrorna, andra att det är siffror men inte vilka eller var. Pappa såg inte ens siffrorna, jag kunde uppfatta att det var siffror men hann inte urskilja en enda. Schimpansen hade INGA problem med övningen och löste den dessutom på någon sekund! Imponerande!

En papegoja hade inte lärt sig bara att prata utan kunde skilja på siffror, bokstäver, former och texturer. Den kunde t.ex i en hög med olika föremål tala om hur många föremål det fanns i en specifik form, färg och struktur. Ex antal fyrkantiga gula stenar...

Har alltid sagt att vi människor en dag kommer att inse att (vissa) djur inte bara är intelligenta utan kanske t.o.m mer intelligenta än vi - och det här programmet bara stärkte mig i den uppfattningen :-)

Och förresten - hur många djur förstör sina egna livsbetingelser som vi människor gör? Man kan ju verkligen fråga sig om det är intelligent?!

torsdag 26 februari 2015

Klassisk (fransk) ridning & "vanlig" ridning - vad är det för skillnad?


François Robichon de la Guérinière
Får ibland frågan vad det är som skiljer den "franska klassiska ridningen från den "vanliga" ridningen... Här nedan ska jag lite kortfattat försöka förklara detta. Framför allt vad den klassiska ridningens principer är - jämförelser med andra ridfilosofier kan man utifrån detta göra själv. Har du frågor eller funderingar - kontakta mig gärna eller kommentera nedan.. 

Den moderna (eller "traditionella" - som jag brukar kalla den) ridning som idag lärs ut vid de flesta ridskolor bygger på idéer från 1800-talet. Den moderna ridningen kom till genom att man snabbt behövde lära meniga soldater att rida hjälpligt & förhoppningsvis klara sig med livhanken i behåll i strid. (Under tidigt 1900-tal fick dock arméns officerare utbildning i den franska klassiska ridningens system). 

Det var då (under ovanstående period) idén att jämföra hästen med en ångmaskin dök upp. Man sa att ångmaskinen (dvs hästen) får kraft av ryttarens skänklar. Ryttarens hand tar emot och dirigerar denna kraft. Skänkel och hand används alltså samtidigt. Detta var ett koncept som var i princip helt okänt i tidigare ridning. Eftersom skänkeln gasar och handen bromsar finns det risk att detta ridsätt skapar spänningar (och ibland förvirring pga motstridiga hjälper) hos såväl ryttare som häst. I en krigssituation är dock inte detta något problem och det var för det ändamålet som denna typ av system togs fram och där var det ett ändamålsenligt system (av andra skäl än rent ridtekniska). Som ryttare finns ofta en uppfattning om att man måste ha starka armar och ben för att kunna rida och kontrollera sin häst. En uppfattning som de som rider klassisk ridning inte helt delar.... :-) 

På senare år (sedan sent 80-tal) har även ridningen förändrats genom att tävlingsridningen (och de tekniker som där vunnit prisrosetter) fått allt mer genomslag. Hästar som rids "runda och djupa" med nosen mer eller mindre bakom lodplanet fanns nästan inte tidigare, men har på 2000-talet blivit allt vanligare syn på våra ridbanor - såväl inom som utanför tävlingsarenorna.... Rollkur och LDR (low, deep and round eller som en del kallar det "lightly disqused rollkur") är uttryck som dykt upp på senare år.

Den klassiska franska ridningen hämtar sina principer från framför allt 1600- och 1700-talet. Här är tygeln den primära hjälpen - inte skänkeln.


 ”Handen bör alltid verka först, och benen följa dess rörelse; ty det är en hufvudregel vid all så väl naturlig som konstmässig gång, att hästens hufvud och bogar komma först.” F. R. de la Guérinière, ur Ridkonsten (1733)

Tre tygelhjälper är nyckeln till alla rörelser du vill göra (direkt, indirekt och halvhalt) eftersom de direkt påverkar hästens balans. Säte och skänklar används naturligtvis men mera på ett kompletterande och indirekt sätt än i den traditionella ridningen. 

Ryttaren strävar efter att i första hand kommunicera med hästens hjärna - inte kontrollera hästens kropp. Hästen är den som är bäst lämpad för att kontrollera hästens kropp. Ryttarens uppgift är att ge hästen bästa möjliga kroppsliga position (för att kunna utföra uppgiften) och sedan "hålla sig ur vägen". För att detta skall fungera optimalt måste ryttaren behärska sin egen kropp! Viktiga ledord inom den klassiska ridningen är därför avspänning, följsamhet och lösgjordhet (hos ryttaren) i ländrygg, höft, knä och fotled.

Klassisk ridning handlar framför allt om skolning av ryttaren! Att hästen blir skolad, följsam, trevlig att ha att göra med och rolig att rida är en bonus! Utbildningen av hästen (och ryttaren) startar redan med hanteringen av hästen från marken. Därför är arbete vid hand en viktig del i klassisk ridning - såväl hästhantering som arbete med hästen i träns/kandar och ryttaren på marken.

En kort sammanfattning av fransk klassisk ridning
- Sitsträning (en följsam sits är A och O)
- Lätthet för hjälperna - hand och skänkel (lätthet är såväl en förutsättning som ett slutmål)
- En hjälp i taget ("hand utan skänkel, skänkel utan hand" - alltså inte skänkel o hand samtidigt)
- Kommunikation med hästen

- Lugn - utan att hästen är lugn kan man inte få någon kommunikation
- Enkel utrustning (endast enkelt tränsbett till dess häst o ryttare är ordentligt skolade)
- Inga hjälptyglar!
- Flexions (en serie övningar där man skolar dels hästens mun = förhållandet till bettet, dels använder böjning av hästens hals som ett sätt att göra hästen följsam) dessa kan man göra såväl från marken som uppsuttet
- Ryttarens hand är den primära (första, viktigaste) hjälpen - skänklar och säte endast understödjer handen
- En annan vikt läggs vid hästens balans jämfört med den traditionella ridningen. I den klassisk ridningen använder man hästens hals/huvud som "balansstång"


Men, sammanfattningsvis - den "vanliga" ridningen & den klassiska ridningen har samma mål - dvs en självbärig häst som går för små, lätta hjälper - vägen dit är dock till viss del lite annorlunda! 

Kända namn som representerar den klassiska ridningen (med länkar till deras hemsidor):
- Craig Stevens hans blogg
- Philippe Karl "School of legerete"
- Lena Danius (här kan du även klicka dig till hennes
 förklaring på vad klassisk ridning är)

Nedan text från Wikipedia om:
François Robichon de la Guérinière, född 1688, död 1751, var Ludvig XV:s beridare och hovstallmästare samt chef för den kungliga manegen i Tuilerierna iFrankrike från 1730 till 1751.
De la Guérinière publicerade 1733 sin bok École de Cavalerie som anses vara den ridlära som haft störst inflytande på den klassiska ridning som fortfarande praktiseras i Europa.
De la Guérinière brukar kallas "den klassiska ridkonstens fader" eftersom han förfinade och utvecklade ridkonstens principer. I sin bok definierade han bland annat den djupa och balanserade sitsen som i allt väsentligt står sig än i dag såväl för skolritt som för vanlig uteridning. De la Guérinière utvecklade ridkonsten till en hel vetenskap och menade att "utan teori är all praktik meningslös". Han utarbetade övningsprogram för att öka hästens smidighet och balans. Hans målsättning att genom systematisk utbildning skapa en ridhäst som var lugn, genomarbetad och lydig med angenäma rörelser och bekväm att rida gäller fortfarande. Teorierna i hans bok ligger till grund för verksamheten vid såväl den Spanska ridskolan i Wien som vid Frankrikes berömda ridskola Cadre Noir i Saumur.

söndag 22 februari 2015

Hästars beteende

Har tittat på videos om etologen Lucy Rees forskning om hästars beteende. Hon studerar baskiska ponnyer, Pottakas, som lever i ett område på 1000 hektar i Spanien... Här är länken till sidan där filmerna finns men för att kunna se hela filmerna måste man vara medlem i Epona.tv. 

Lucy menar att många av våra uppfattningar om vad som är ett för hästar ett normalt beteende är felaktiga eftersom de flesta studier grundar sig på studier av domesticerade hästar. Hon menar att dessa hästar helt ändrar beteende beroende på att fångenskapen (även om det är under så bra förhållanden som möjligt) orsakar stress. Stress pga konkurrens, konflikter, bristande möjlighet till att skapa naturliga sociala kontakter osv. Vi människor bestämmer om och även med vilka hästar som hästen får interagera. Även om vi har (enligt människans mått) stora hagar så är de pyttesmå enligt hästens mått mätt. Utfodring skapar konfliktbeteenden och aggression. Vår hantering och användning av hästen kan också många gånger orsaka stress hos våra hästar.

Som ett exempel så tar hon t.ex det faktum att en häst i det vilda enbart under själva betandet tar ca 30 steg per minut. Enbart det (alltså inte räknat diverse annan rörelse under dygnet) rör sig om ca 30 km per dygn...

Hon konstaterar även att det är otroligt mycket baskunskap om häst som vi vet väldigt lite om. Det finns även gott om "valda sanningar" som grundar sig på enligt henne felaktiga studier (se ovan). Några exempel är t.ex att Lucy inte kunnat hitta några belägg för att det skall finnas något "alphasto" eller "alphahingst". Istället alternerar hästarna i att vara den som flyttar på sig för att gå till vatten,

fredag 20 februari 2015

Sila mygg och svälja kameler...



Har funderat lite på detta med hagar o utevistelse....

Liiite märkligt är vad det fokuseras på? Senaste tiden så har det varit mycket fokus på och krav på att hagarna skall vara minst 10x30 meter för en häst (ökar inte riktigt 100% per ytterligare häst) och många stall har fått ålägganden att göra om sina hagar (framför allt ridskolor). Detta trots att det inte finns någon lag med måttangivelser utan det endast är en rekommendation....

I djurskyddsbestämmelserna står det (mina underskrifter):

5 kap. Rastning och utevistelse 
Allmänna krav 1 §7 Hästar ska normalt sett dagligen ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter. För föl och unghästar upp till 12 månaders ålder ska denna rastning ske tillsammans med minst en annan häst. 

Första stycket gäller inte 1. hästar som på grund av skada eller sjukdom inte bör röra sig fritt, 2. när hästar tillfälligt befinner sig på annan ort än där de stadigvarande hålls, 3. om det är nödvändigt för att skydda hästarna vid onormala väderleksförhållanden,(vad är onormala väderleksförhållanden?? min not)  4. om det är nödvändigt för att skydda hästarna från skador eller sjukdom vid onormala markförhållanden som inte kunnat förebyggas, 5. om det är nödvändigt för att skydda hästarna mot allvarliga insektsangrepp, eller 6. om det finns en omedelbar fara för rovdjursangrepp som rimligen inte kan undanröjas på annat sätt. Andra stycket gäller inte om risk för oönskad betäckning föreligger. 

2 § Sådan rastning som avses i 1 § ska ske utomhus i rast- eller beteshagar. Där möjlighet saknas att anlägga rast- eller beteshagar kan sådan rastning istället ske i ridhus, paddock eller motsvarande. 

Ovanstående ger (som jag ser det) dels utrymme för en hel del tolkning och även en hel del inkonsekventa effekter. Missförstå mig då rätt - jag tycker självklart att hästar skall vara ute så mycket som möjligt i så stora hagar som möjligt!! MEN, enligt ovanstående så kan man alltså (t.ex) släppa ut hästen 5-10 minuter i en paddock eller i ett ridhus och ändå hålla sig till reglerna...

Det finns nämligen inget i reglerna som säger HUR LÄNGE hästen skall vara ute... Hur många hästar i Sverige finns det som ALDRIG får gå i en hage??? Har man ens koll på det? Får t.ex alla tävlingshästar på hög nivå verkligen vara ute i hage (eller ens lös i ett ridhus) dagligen? Tillåt mig tvivla....

Frågan är då - vad är värre? En häst som kanske aldrig (eller mycket sällan/lite) får vara lös i en hage eller en häst som går hela dagen i en visserligen några meter för liten hage i någon riktning, men dock får vara ute? (Är det "frimärkshagar" måste naturligtvis något göras - men i de flesta fall jag hört talas om är det ganska marginellt för små hagar det gällt.)

I mina ögon borde det sistnämnda vara helt klart att föredra - för vad kan effekten bli om man på befintliga anläggningar tvingas göra om hagarna enligt de nya måtten? Om inte tillräckliga ytor finns... Ja, man kanske då väljer att slå ihop hagar för att möta kraven från myndigheterna men eftersom många hästägare inte vill ha sin häst tillsammans med någon annan häst blir följden att TIDEN i hagen begränsas, man kanske får dela upp hagtiden på 3-4 hästar i värsta fall.

Själv har jag mer än tillräckligt stora hagar för det antal hästar jag har och anser det vara en lyx och även en nödvändighet när man planerar NYA anläggningar. Men när det gäller befintliga anläggningar med kanske begränsade markutrymmen borde sunt förnuft och flexibilitet få råda. Att man helt enkelt väger insatsen (både ekonomisk- och djurskydds-) mot värdet av åtgärden. Blir det verkligen bättre för hästarna???

Och borde man inte istället sätta in allvarliga åtgärder i de fall hästar inte alls eller i väldigt liten utsträckning får gå i hage (oavsett storlek). För som man gör idag känns det som man "silar mygg och sväljer kameler"....

Något som också är intressant att notera vintertid här uppe i norr (där det är en hel del snö) är hur stor del av tillgänglig hage som hästarna väljer att använda. Jag har som sagt var en rätt stor vinterhage (har haft ännu större, upp till en 2-3 hektar) men hästarna använder bara en upptrampad yta runt där jag fördelar fodret (kanske 25-35 meter i diameter, utöver detta så har de gjort en gång ner mot bäcken i hagen (där de har lite lä) där de också har trampat upp en mindre yta. Resten av hagen är i stort sett orörd.... Så, även om de kan (genom att pulsa i snön) använda större yta så gör de inte det vintertid så länge det är snö. Men, kanske man skall börja skotta rasthagarna - det kanske är nästa krav :-)

Sätt fokus på att se till att ALLA hästar i Sverige får möjlighet till minst 5 timmars utevistelse (och även helst tillsammans med minst en annan häst) - DET skulle höja hästvälfärden i Sverige avsevärt!!!

söndag 15 februari 2015

Teori & praktik?


Alla är vi olika... Olika på vilket sätt vi bäst lär in och hur vi tar till oss information.

Man brukar tala om att det finns tre olika inlärningstyper:
- Den som är VISUELL - dvs lär sig bäst genom att SE hur saker fungerar
- Den som är AUDITIV - dvs lär sig bäst genom att HÖRA hur saker fungerar
- Den som är KINESTETISK - dvs lär sig bäst när de själva är delaktiga

Vilken grupp tillhör du mest? Man har oftast flera delar men någon del är dominant...

För mig som är ridlärare är det i ovanstående sammanhang viktigt att använda så många olika typer av inlärning som möjligt - speciellt om jag har en grupp ryttare som jag jobbar med. Har man EN elev är det viktigt att höra sig för om hur hen lär sig bäst... Och framför allt inte enbart utgå ifrån hur man själv bäst lär in...

Ridning är som företeelse en väldigt PRAKTISKT orienterad aktivitet :-) För att lära dig rida måste du helt enkelt praktisera ridning mycket. MEN lika viktigt som antalet timmar i sadeln är det faktum att man praktiserar RÄTT SAKER oerhört viktigt. För "det spelar ingen roll hur fort du springer om du springer i fel riktning".

Och här kommer vi till min reflektion i överskriften på detta inlägg....

För när man hör talas om och följer hur träningar/kurser inom hästvärlden går till så är det anmärkningsvärt vanligt att den praktiska ridningen INTE följs upp med teoretiska reflektioner/diskussioner. Många träningar går till så att man rider sitt ridpass och sedan åker man hem. I BÄSTA fall är man kvar och tittar på någon/några andra ryttare som rider...

Att på ett djupare plan förstå hur saker och ting hänger ihop och VARFÖR man gör på ett visst sätt är viktigt för att komma vidare i sin ridning. Och även diskutera vad man kan göra om "plan A" inte fungerar kan vara väldigt användbart sen i den praktiska ridningen.

Han som kallas "ridkonstens fader" (Francois de la Guérinière) eftersom han förfinade och utvecklade ridkonstens principer på 1700-talet menade t.o.m att "utan teori är all praktik meningslös". Det omvända stämmer naturligtvis också för utan praktik händer inte särskilt mycket :-)

Varför sker då så lite teori i samband med kurser/träningar? (finns naturligtvis undantag, men generellt upplever jag att det är så) Beror det på bristande intresse/kunskap från såväl ryttare som tränare om vilken viktig del av lärandet teorin är eller beror det på andra saker?

En vanlig kommentar som jag hört är "teori kan väl vara bra - men vi vill ju rida!" Frågan är då ifall inte den praktiska ridningen kan bli EFFEKTIVARE om man först har ordentlig teoretisk kunskap?? Att man helt enkelt bör TA SIG TID att ha teori åtminstone ibland...

Genom att diskutera metoder, filosofier, tekniker kan man utveckla ryttarnas potential långt mer än med enbart praktiska lektioner - detta eftersom då pockar inte hästen på uppmärksamhet utan man både kan och har tid att reflektera och utbyta erfarenheter såväl med tränaren som de andra ryttarna.

Vad tycker ni som som läser bloggen? Behövs teori och är det tillräcklig sådan i anslutning till alla våra kurser?





onsdag 11 februari 2015

Motstånd hos hästen


Alla har vi väl många gånger stött på någon form av motstånd/motvilja hos våra hästar...

Det kan vara allt ifrån irritation vid borstning/sadling, ovilja att tränsas till ovilja vid ridning. T.ex ovilja att gå fram, slår mot skänkeln, springer, vill inte stanna, backar okontrollerat, rusar mot/efter hinder, bockar, reser sig m m. Listan kan göras hur lång som helst och har en spännvidd från de allra minsta "motstånd" till våldsamma, farliga beteenden.

Har du någon gång funderat på VARFÖR hästen gör som den gör?? Många "motståndsbeteenden" är t.o.m så vanliga att de flesta inte ens reflekterar över att de är konfliktbeteenden...

När jag började rida så var den vanligaste reaktionen "hästen är lat/den vill inte - ge den en smäll!" Även idag är vanliga kommentarer "ta igenom", "sparka på med innerskänkeln", "sätt på en själptygel" osv. Att orsaken till motståndet skulle vara ovilja/lathet från hästens sida är nog rätt vanliga föreställningar...

Är det verkligen så?? Kan inte det hela ha helt andra orsaker?

Att hästen inte förstår vad man begär, att ryttaren ger motstridiga "order", att hästen befinner sig i en balans/form som gör det omöjligt för hästen att utföra det ryttaren begär, att ryttaren med sina hjälper hindrar hästen från att utföra uppgiften, att den har fysiska problem - även här kan listan göras lång.

Hästar hanterar problem i sin livsmiljö på i stort sett två sätt. Den introverta hästen "stänger av" och blir en zombie medan den extroverta hästen blir utåtagerande och ofta "besvärlig", kanske t.o.m farlig på olika sätt. Den förstnämnda anses ofta vara "snäll men lite trög" medan den andra kanske får epitet som "farlig", "inte klok", "oridbar" osv...

En sak som man nog skall vara klar över är att hästar gör INGENTING utan att det finns ett (för dem) fullgott skäl. Ofta kan hot mot överlevnaden (verklig eller upplevd) vara en orsak. Smärta och/eller förvirring är andra rätt vanliga skäl till i våra ögon omotiverade beteenden.

Vill man lära sig mer om hur hästar fungerar finns det gott om litteratur som handlar om det - tyvärr inte så mycket på svenska men desto mer på engelska - såväl böcker som handlar om biomekaniska förutsättningar för ridning, som böcker som handlar om hästars beteenden, inlärning och mycket mer. 


fredag 6 februari 2015

Vem tränar vem?

Min shettis Jaques med en ung elev
Vår besökande instruktör Lena Danius sa till en ryttare vid en kurs för några år sedan "Ni tränar just nu varandra - frågan är vem av er som är mest framgångsrik?"

Denna fråga är väldigt intressant eftersom man skall vara medveten om att så fort man hanterar eller rider sin häst så utbildar/tränar man den! Vare sig det är en medveten avsikt eller ej....

Det kan handla om att man förstärker ett önskvärt beteende genom sitt agerande men det kan lika ofta vara att man förstärker ett icke önskvärt beteende. Många gånger är inte ens handhavaren/ryttaren medveten om vad/vilket som sker...

Jag såg (har inga regelbundna kvällslektioner längre) i princip dagligen hur mina hästar utbildade mina ridskoleelever. Det kan t.ex vara Tycando som lyfter på ett bakben för att få skötaren att sluta borsta. Eller min tidigare Ronja som hade en glasklar "checklista" med alla nya ryttare där hon testade av om vederbörande var någon man behövde bry sig om eller inte... Eller Höken som höjer huvudet när ryttaren försöker tränsa och ryttaren då "ändrar sig" och släpper honom. Eller Phoebe (ofta på ett subtilt sätt om man inte vet vad man skall vara uppmärksam på) som får eleven att flytta sig och därmed etablerat sig som ledare i förhållandet. Listan kan göras lång....

Många ryttare (även med lång riderfarenhet) är inte medvetna om ovanstående förhållanden. Helt enkelt för att det får man oftast inte lära sig något om i en traditionell ridutbildning. Hästens beteende är märkligt nog ett ämne som man oftast inte fördjupar sig i. Trots att det hela tiden påverkar vårt förhållande till hästen oavsett om vi befinner oss i sadeln, på marken eller i vagnen.

Att vara "här och nu" med hästen i alla lägen och uppmärksam på vad som verkligen sker i interaktionen mellan häst och människa kräver koncentration och fokus! Inte helt lätt men att lägga ner tid och energi på det kan verkligen utveckla kommunikationen.

En så "enkel" sak som att verkligen studera hur hästarna interagerar med varandra i hagen (och i stallet om de har möjlighet) kan ge en många tips om hästarnas "inre liv" och hur man på ett framgångsrikt och "icke våldsbaserat" sätt kan interagera med dem. Om man vet HUR hästar lär är det även lättare att lära dem något! :-)

Ovanstående får mig att tänka på en liten seriestrip med "Snobben" där Snobbens matte får frågan "Men du sa ju att du lärt honom vissla - men han visslar ju inte?" och Charlie (heter han väl?) genast svarar "Jag sa att jag hade lärt honom - inte att han lärt sig!"

För den som vill lära mera om hur hästar fungerar är Epona.tv:s serie om etologi med Lucy Rees jätteintressant. Tyvärr så kostar det en slant att kunna se alla videos men det är det helt klart värt! Finns även andra serier, bl.a med hoppryttaren/tränaren Angelo Telatin som är jättebra.

http://epona.tv/real-ethology-with-lucy-rees 


tisdag 3 februari 2015

Norrbottnisk tillbakablick...

En norrbottnisk profil - Arthur Öhlund - denna gång på ridskolan i Kallax som startades av bl.a Enar Andersson
Började fundera på vad som egentligen hänt inom hästsporten i Norrbotten sedan jag började rida 1972...

En hel del saker poppade upp i minnet:
- Hjälmarna var tunna och av glasfiber (ingen stoppning) och hakbandet bara en tunn gummisnodd - om man ens red med hjälm, ridning utan var vanlig...
- 98% av alla hästar hade inga problem med att stå i spilta/uppbundna (det tillhörde hästens "potträning"
- På tävling bestod oftast "spiltväggen" av en slana fäst i väggen (detta var sällan ett problem)
- Lite senare bestod uppstallningen ibland av byggställningar där man knöt hästarna direkt i ställningen (vilket var livsfarligt för drog någon häst i ställningen kunde hela längden av spiltor svaja!)
- På vintern red man ofta i färggranna benvärmare eller skoteroverall...
- Ville man ha benreflexer på hästarna fick man sy dem själva...
Julfika i stallet i Kallax

Julaktivitet på 70-talet i Kallax utanför Luleå - jag i mitten i vagnen... Systrarna Söderqvist är de övriga.

- Min tävlingskompis och jag brukade hyra EN box på tävling och trycka in bägge våra hästar där...
- Hade man en tvåhästars transport så körde man 2 hästar i den - oavsett vikt och bil - bara man tog sig upp för backarna...
- Fång på en stor häst existerade i princip inte! Det var bara små tjocka ponnyer som fick sånt...
- Hästhandlarna Karlgren och Rönngren tog in skeppslaster med islandshästar...
- När jag började rida fanns bara två "ridhus" i länet - Bränna-Karins i Boden (nuvarande Westernfarmen) på 18x36 meter och Kiruna RKs i gamla vattenreningsverket (runt och ca 15m? i diameter)...

fredag 30 januari 2015

What´s in it for me?

Har varit ideellt engagerad i snart 40 år inom ridsporten och har under dessa år sett en klar förändring i sättet att förhålla sig till ideellt engagemang. Hela idrottsvärlden står inför en stor utmaning kommande år när vi som växte upp på 60-80-tal (då ideellt engagemang var vanlig/naturlig/självklar del av livet för de flesta) försvinner från idrotten.

I många klubbstyrelser är nämligen snittåldern relativt hög - ibland VÄLDIGT hög. Det är svårt att få återväxt på de som jobbar ideellt....

Om ett av de vanligaste orden som kunde beskriva 60-70-talet (framför allt) var SOLIDARITET så verkar tyvärr dagens vara "WHAT´S IN IT FOR ME?" :-) Och tro nu inte att jag är någon politiskt engagerad person utan det är bara ett konstaterande o personlig reflektion från min sida att det förhåller sig så. Ni får gärna ha en avvikande åsikt - skulle inte vilja något hellre än att jag har fel!

Problemet för idrottsvärlden med ovanstående är nämligen att den dag då det inte finns människor som vill jobba ideellt med att utveckla klubbarna och skapa förutsättningar och aktiviteter för sina medlemmar så kommer mycket av dagens verksamhet som bedrivs på våra ridklubbar vara ett minne blott! Eller så kommer marknadskrafter (med självklart vinstsyfte) ordna aktiviteter som vi sedan får betala dyrt för om vi vill delta i....

Är det verkligen det våra kommande ryttare vill?

Vi måste på något vis motivera dagens ungdomar (och även många vuxna) som idag inte engagerar sig i klubbens aktiviteter annat än som konsumenter att börja även hjälpa till med att skapa förutsättningar för att klubbarna skall leva vidare med ett stort engagemang och många roliga aktiviteter till en överkomlig prislapp.

Och kom ihåg - den där "alla, någon och ingen" brukar sällan få någonting gjort! DU - ja, just DU - måste engagera dig om du vill att din klubb skall leva vidare. Behöver kanske inte vara ett styrelseuppdrag utan det finns ofta många mindre uppgifter som kan underlätta för din styrelse - baka fika, stå i cafeterian, hjälpa till i stallet, ställa upp på städdagar, vara funktionär vid tävlingar, se till att hemsida/facebooksida uppdateras - ja, listan kan göras lång. Var inte rädd för att ta kontakt med din klubb o erbjud dina tjänster :-) Varje liten sak du har tid/lust att göra underlättar!

Dessutom brukar många inom idrotten säga - "behöver man få någonting gjort - då kontaktar man den som redan har "häcken full" - den brukar inte vara omöjlig!" Det mesta här i livet handlar om prioriteringar - och jag har full förståelse för att många gör andra prioriteringar än att engagera sig i en ridklubb eller annan organisation - men då får man inte heller förvänta sig att engagemanget o drivkraften hos andra skall vara oändlig. Tänker alla att "detta prioriterar jag bort" och bara blir konsument i de aktiviteter som andra arrangerar så kommer till slut det inte finnas några kvar som driver klubben framåt!

Så kort sagt - fundera på vad DU kan göra för att dra ditt "gemensamma strå till stacken" så vi kan se till att våra klubbar även i fortsättningen kan arrangera kul saker! Snart är det dessutom årsmöte - du kanske till och med kan tänka dig en plats i klubbens styrelse eller ungdomssektion? :-)