På tygeln?

Det finns inom ridsporten en väldig fixering och tro att det faktum att hästen kröker på nacken - gärna "rund" med nosen mer eller mindre bakom lodplanet - innebär att hästen "får upp ryggen" och bär sig (och ryttaren) rätt och därför mår bra av den formen. Att hästen gärna kan (eller t.o.m SKA) gå där till dess den är "stark nog". Många gånger rids hästar hela ridpass i denna låga, "runda" form. Detta är enligt mig (och många med mig) helt fel slutsatser...

Detta grundar jag på det faktum att hästens övre och undre muskelkedjor inte fungerar optimalt om hästen är förböjd i längdriktningen. Dessutom blir hästen mer och mer i framvikt ju lägre hästen är. Hästen balanserar sig med hjälp av hals/huvud och alla former av samling är omöjlig så länge hästen har huvudet mellan frambenen... Hästen kan dock i den "formen" fortfarande göra rörelser, t.o.m piaff men det sker då helt utan att vikt fördelas mera till bakdelen vilket är syftet med ex piaff... Formen bör även hela tiden förändras under ridpasset, att rida i bara en form befrämjar inte hästens hälsa - varje form har sina fördelar och nackdelar... Det är själva förändringarna i form som utvecklar och utbildar...

För att få en häst som verkligen är på tygeln och använder sin kropp är det viktigt att börja i "rätt ände". Man börjar med att lära hästen ett förhållningssätt till bettet och ryttarens hand. Det kan man göra via ett antal "flexions" (böjningar av hästens hals först från marken och sedan uppsuttet). Man vill först få hästen att kommunicera med munnen - utan den kommunikationen är det närmast omöjlighet att få en bra kommunikation med såväl hästens kropp som knopp!

När man lärt hästen att "ge munnen" (detta förutsätter för övrigt en löst spänd nosgrimma) lär man sedan hästen gör böjningar lateralt (åt sidan) åt bägge håll. Det är viktigt att hästen (både när den ger munnen och i böjningar) till att börja med INTE ger i nacken. Det är det sista förhållningssättet till bettet/handen som man lär hästen. Det är nämligen oerhört lätt att lära hästen "kröka på nacken" och lär sig den det utan att ge munnen och kunna göra laterala flexions bäddar det för problem längre fram...

Har i det här inlägget bifogat en jättebra bild på vad man bör sträva efter (och inte). På vänstersidan det man ska sträva efter och på höger det man inte vill se/rida. Tyvärr så är den mittersta bilden på höger sida den syn som är i särklass vanligast på våra ridbanor! Man kan fråga sig vems ansvar det är?? Ryttare gör det som tränare/domare säger är bra och som man ser merparten av ryttare i omgivningen gör - det blir norm oavsett om det är bra för hästen eller ej...

Not. när man ber hästen bli "lång och låg" (dvs mittenbilderna) är det viktigt att hästen går FRAM med sin nos (som på den vänstra bilden) för att hästen skall stretcha ut sin hals/ryggmuskulatur - på den högra bilden blir visserligen hästen låg men inte längre - vinkeln mellan ganaschen och halsen blir inget större...

Sammanfattningsvis - ridning ÄR svårt och även med de bästa intentioner är det inte alltid "man får till det" och det gör inget. Vad jag däremot tror är viktigt är att man har en tydlig målbild och att man försöker nå så nära den man förmår. Och att man då även försöker undvika (i så stor utsträckning som möjligt) det man inte vill ha i slutänden. För hur logiskt är det (egentligen) att träna i en form som man sen i slutänden inte vill ha?? Dvs det som finns till höger i bilden. Man har ju hela spektrumet i form på vänstersidan som man kan använda..