Dålig ridning versus dålig ridning

Det finns olilka grader av dålig ridning - detta är regelrätt "rollkur"
men även lättare varianter av ovanstående är illa och alltför vanligt!

Som ni vet (ni som brukar läsa mina inlägg på blogg och FB) så är jag ofta kritisk mot den ridning som blivit norm idag. För att ingen ska missförstå mig eller använda den vanliga frasen "gör det bättre själv då!" - en fras som jag inom parentes tycker är rätt korkad för det har inte med sakfrågan att göra. Efter över 40 yrkesverksamma år som ridlärare så anser jag mig faktiskt dessutom ha ett rätt bra öga för häst och ridning :-) Tillräckligt bra öga för att kunna skilja "lort ifrån pannkaka" även om jag inte rider Grand Prix själv.

Jag tycker det är viktigt att skilja på "mindre lyckad träning av häst" som ofta sker pga okunnighet och även ofta av en hobbyryttare alternativt tävlingsryttare på lägre nivå. En "dålig" träning som antagligen innebär en sämre prestation av ekipaget ifråga men förhoppningsvis inte så mycket mer. Denna träning kanske håller ojämn kvalité - ibland går det sämre och ibland bättre men förhoppningsvis med inga långtgående negativa effekter för hästen. Alla har vi ibland gjort den här typen av träning av häst. Förhoppningsvis blir dock vår ridning (och kunskap) bättre över tid. :-)

Det är den andra typen av "dålig ridning" som jag tycker är så farlig. Främst för hästarna men också eftersom det är den som skapar normer för hur de flesta andra rider på alla nivåer ner till "lilla Lisa" på ridskolan!

Det är den systematiska dåliga "träningen"/ridningen som görs - ofta av "professionella" tävlingsryttare, (ung)hästutbildare, tränare mfl - inom hästvärlden. Träning med mer eller mindre inspänd häst (LDR/rollkur), med eller utan inspänningar som graman, inspänningstyglar eller liknande. Ridning i spänning, i övertempo, med stört rörelsemönster m m och där många säger "oh, vilka fantastiska gångarter" medan jag (och fler med mig) ser något helt annat. Ovanstående ridning är livsfarlig - såväl fysisk som psykisk för hästen - och den är även på sikt farlig för sporten. För ska sporten långsiktigt få acceptans hos djurrättsorganisationer och allmänhet då MÅSTE sporten vara etiskt försvarbar. 

Dessutom är ovanstående dåliga ridning skadlig för hela hästvärlden genom den normsättande roll dessa ofta kända (idoliserade) ryttare har. De sätter normen för vad som anses som bra/framgångsrik ridning. Det gör att deras metoder sipprar neråt i hästsporten - för vem vill inte vara framgångsrik?!

Effekten av ovanstående är att det är alltid hästarna som får betala, ibland det ultimata priset i form av en alldeles för tidig död! Det är därför jag anser det som min uppgift att på alla sätt jag kan försöka påverka ridsporten (även om mina möjligheter är små) så den ändrar riktning och tar mer parti FÖR hästen. I såväl tävlingens "Code of conduct" som SvRFs ledstjärnor står det att hästens välfärd skall gå före alla andra hänsynstaganden. 

Det känns som att det snart upp till bevis att våra organisationer, FEI och SvRF, lever upp till sina egna värdegrunder....

On a slippery slope

Det här är den i särklass vanligaste siluetten vi ser i våra ridhus, på ridbanor och tävlingsbanor...
Numera är detta norm och knappt någon anser att det här är annat än en häst på tygeln,
när det i själva verket är en häst som går bakom hand.

Det pågår fn (och sedan länge) en debatt inom dressyrvärlden om att FEI bör reagera mot den mer eller mindre regelmässiga användningen av LDR/rollkur bland (tävlings)ryttarna på alla nivåer, inte minst bland de sk elitryttarna.

Just nu debatteras om vad man tycker ska bort - är det "bara" djup LDR/rollkur eller är det all ridning bakom lodplanet (btv = behind the vertikal).

Dressyrdomarens roll?

Dax för "mockningsreflektion" igen...

Läste nyss en artikel som handlade om den aktuella avstängningen av dressyrdomaren Leif Törnblad - pga av att han enligt FEI brutit mot dressyrdomarnas code of conduct eftersom han i en tidningsartikel uttryckt oro över den brist på konsensus som finns kring vad man vill se för ridning. I artikeln namngavs även vissa ryttare och tränare och även kritik mot vissa träningsmetoder (t.ex rollkur o LDR). En avstängning som fått olika reaktioner - allt ifrån att den är helt riktig till att den är bara är ännu ett tecken på hur det står till i dressyrvärlden och FEI...

I artikeln (den jag först nämner här ovan) var det någon (tror det var en annan domare) som uttryckte "vi ska inte ha åsikter om hur träningen går till utan vi ska bara bedöma det vi ser under tävlingsritten."

Kan väl i sig hålla med om detta MEN då frångår man flera av de första punkterna i Code of conduct (som skall vara rättesnöre för all tävling/träning av häst) dvs att hästens välfärd ska gå före allt annat. HUR man kommit fram till det som visas på tävlingsbanan har från hästens "point of view" all betydelse i världen. Kan man inte bedöma hur vägen dit varit - vad har då dressyrtävlingar för existensberättigande?

Vad domaren i artikeln i princip säger är att "målet helgar medlen"!

Även om man helt håller med om domaren ovan - dvs att det enda de är satta att bedöma är det de ser under tävlingsritten - så finns det i dagsläget STORA problem med just detta.

STORA PROBLEM eftersom domarkåren verkar ha väldigt svårt för att faktiskt döma efter dressyrsportens egna regler (TR = tävlingsreglementet). Vem som är orsaken till detta vet jag ej men när rörelser som enligt TR är undermåligt utförda och inte på något sätt följer regelverket - kan vara orenhet i gångarter, piaffer som inte är piaff enligt TR, övergångar som inte finns osv (allt enligt regelverket i TR och FEIs egna regler) ändå kan bedömas som 8-10 i poäng av domarna - då FINNS uppenbara problem inom systemet. Rörelser eller moment som enligt TR max skulle få godkänt betyg eller t.o.m underkänt får istället toppbetyg???!! Vill du träna ditt öga så se denna video så får du se exempel på just ovanstående (i mina ögon) helt felaktiga domarbedömningar. 

Inte underligt att ridsporten (och dressyren framför allt) befinner sig i "fritt fall". Dressyrens grundprinciper är enligt TR:  

"Mom 240 Dressyrens mål är att göra hästen lydig, användbar och angenäm att rida, så att alla rörelser kan utföras med små och omärkliga hjälper utan synbar ansträngning för ryttaren. Hästen skall ge intryck av att den av sig själv utför rörelserna. 

Genom systematisk stegring av gymnastiskt arbete skall muskulaturen och ledgångarna ges sådan styrka och elasticitet att hästen under ryttaren kan röra sig med bibehållen balans. Detta visar sig i fria och spänstiga gångarter, i likformighet, lätthet och ledighet vid rörelsernas utförande. Hästen skall snabbt, mjukt och villigt följa ryttarens, så vitt möjligt, omärkliga hjälper. Hästens bakben skall i alla gångarter röra sig energiskt. Vid minsta anfordran av ryttaren skall bakbenens framåtdrivande eller uppbärande kraft ökas. 

Hästen skall vara på tygeln. Såväl på stället som under rörelse skall den, med väl inrättad bakdel, så att bakbenen följer frambenens spår och med eftergift, ständigt bjuda framåt. Ryttarens hand skall behålla en jämn, lätt och mjuk förbindelse med hästens mun. Med stadigt huvud och fritt buren hals, där nacken som regel är högsta punkt, samt med nosen i eller något framför lodlinjen, skall hästen stödja lika på båda tyglarna. Med sluten mun och med tungan under bettet, skall den lugnt tugga på detta"

Syftet med ovanstående är att man strävar efter att förvalta hästen på bästa sätt och förhoppningsvis förlänga hästens liv genom systematiskt gymnastiskt arbete. Är det vad som görs idag?? Hur många hästar får ett förkortat liv pga de träningsmetoder som tyvärr blivit norm tack vare ridsportorganisationernas oförmåga att premiera riktig typ av träning/ridning och följa sitt eget regelverk? Det finns alltid hästar som tål vilken typ av ridning som helst men hur många gör det inte?? 

Det som premieras på absoluta toppnivå i tävlingssammanhang är det som sipprar ner genom alla nivåer på ridning... Är det god ridning är allt väl men tyvärr har vi (som varit med länge) senaste 20 åren sett allt fler exempel på ridning som utsätter hästen för stora risker ur välfärdssynpunkt. Tack vare att ridsportorganisationerna har värderat ryttarnas åsikter och makt betydligt högre än hästarnas välfärd så är vi där vi befinner oss idag. Finns viljan och modet att verkligen försöka få "skeppet på rätt köl igen" eller kommer man att fortsätta huka sig för de ryttare och tränare som har makt i dagsläget?

ps. det låter ovan som om det är endast dressyren som har problem och så är definitivt inte fallet men i dressyren som är en bedömningssport blir ovanstående väldigt tydligt. I hoppning så bedöms endast om du river/vägrar eller ej. Ryttarens eventuella misstag och dåliga ridning har egentligen underordnad betydelse just i det sammanhanget (och missförstå mig då rätt - dålig ridning ökar naturligtvis risken för nedslag m m. Men själva ridningen påverkar hoppsporten mer indirekt och får inte på samma sätt den normskapande roll som dressyren har).

Människan är en märklig farkost

Som alla som läst min blogg läst så har jag engagerat mig i hästvälfärd med fokus på den förändring (i mina ögon negativa) av norm som skett de senaste 20 åren inom tävlingssporten, framför allt dressyren.

Jag blir därför lite beklämd då och då när människor försvarar det som allt för ofta händer inom dressyren (ofta på toppnivå) genom att uttrycka "det finns värre saker" och hänvisar till "det händer mycket värre saker bland hobbyryttare", "det här är mycket värre" om hästar som far illa (eller t.o.m dör) på andra ställen i världen eller inom andra hästsporter än dressyren.

NATURLIGTVIS finns det ofta värre saker som händer hästar (och andra djur, för att inte tala om människor) i olika delar av världen. Människan är en ytterst barbarisk varelse så därför sker också övergrepp överallt. Men i mina ögon ter sig det märkligt att försvara ett övergrepp med att "det är värre" någon annanstans...

Vi har alla olika skäl till varför vi engagerar oss i olika saker. Att jag valt att engagera mig just i tävlingsdressyrens ridning är dels för att det (in)direkt påverkar även min närmiljö. Som jag skrivit tidigare så sipprar det som görs (och rättfärdigas via prisrosetter och medaljer) på elitnivå inom tävlingssporten neråt i ridsportens organisationer ner till ridskoleverksamhet och lokala träningar (eftersom elitryttarna fungerar som förebilder/idoler) så därför påverkar det även min närhet.

Att inte fördöma ridning som om motsvarande gjordes mot en människa, skulle anses mer eller mindre som tortyr vore att inte vara "true to myself".

Tänk dig själv att när du skall genomföra någon gymnastisk övning vara:
- inspänd med något så du inte kan se ordentligt var du går utan kan bara se dina fötter....
- även balansen påverkas negativt eftersom ditt huvud inte är i balans..
- ha en kraftigt smärtande mun men att det enda du skulle kunna göra för att minska smärtan (öppna din mun) hindras genom att någon bundit ihop din mun, så du inte kan gapa....
- att du genom att du fråntagits stora delar av möjligheten att själv balansera upp din kropp - alla rörelser du förväntas göra blir svårare...
- ovanstående är bara de fysiska effekterna - tänk dig själv hur du skulle må psykiskt....

Att betala för att rida?

Nu kommer jag (återigen) att sticka ut hakan och ha åsikter som jag mer och mer under åren funderat på... Just detta inlägg har legat och "pyrt" ett bra tag :-)

Det är rätt vanligt att ryttare/föräldrar har synpunkter på att det kan kosta en slant att vara medryttare/deltidsfodervärd på en häst. Lite märkligt kan jag tycka...

Det är ungefär som om att man skulle gå till grannen som har en stor båt (eller husvagn eller något annat avsett för fritiden) och säga till vederbörande "jag vill åka ut i skärgården och åka båt och vill låna din båt (gratis). Du får stå för bensin och andra omkostnader men jag kan hjälpa dig och skura däcket lite." Tror knappast någon tycker detta låter rimligt....

Skälet till att man inte tycker att det skall kosta något att få låna/rida en häst brukar variera - att "man gör hästägaren en tjänst", "man hjälper ju till" osv är vanliga argument... Men varför skall egentligen en hästägare subventionera någon annans fritidsintresse?

Har du hittat någon hästägare som gratis upplåter en häst till dig att rida är det bara att gratulera men man skall vara medveten om att det är en stor förmån som man på intet sätt skall ta för givet! En del hästägare tycker att det är så mycket värt att ibland slippa åka till stallet så man gärna lånar ut hästen till någon som tar hand om hästen och jobbet den dagen. Men det förutsätter att medryttaren verkligen går att lita på (att hen verkligen dyker upp på överenskommen dag och gör det som förväntas - annars kan det mer bli en belastning/osäkerhet för hästägaren - det kan mer än en hästägare vittna om). Dessutom tar du som hästägare en risk med din häst - har du otur så kanske denna medryttare orsakar skada på din häst genom oförsiktig ridning eller liknande. Det är ganska sällsynt med ryttare som faktiskt kan utbilda hästar - är det frågan om det är läget helt annorlunda - då betalar ofta du som hästägare den som skall rida din häst - men det är inte detta jag pratar om här...

Bara för att göra ett litet ekonomiskt tankeexperiment så kan man fundera på vad varje ridpass egentligen kostar hästägaren. Här nedan har jag räknat på ganska låga belopp - jag har försökt hålla mig i "mellanskiktet" rent ekonomiskt. Summorna kan därför med all säkerhet ibland räknas ner och ofta räknas upp - men detta är bara ett exempel så se det som ett sådant. 

Förvaltar eller förbrukar du dina hästar?

Ibland borde man nog fundera på ovanstående fras - i den ligger såväl grundinställningen till hästen men också inställningen till varför man har häst. Hur ser man på sin häst? Är den uteslutande ett redskap för ens (tävlings)ambitioner eller är den något mer?

Fram till 1968 fanns de flesta hästar i Sverige antingen inom jordbruket eller inom militären. Militären avhästades 1968. Innan dess fanns väldigt få "civila" nöjes-/hobbyhästar utan de flesta hästar var arbetande - antingen i jordbruket eller inom militären.

Verkligt arbetande hästar (oavsett om det var i jordbruket eller inom militären) ställde speciella krav på hästhållningen. Hästar var en långsiktig investering - det var dåliga affärer att "förbruka" hästar.
Av den anledningen hade man vissa rutiner inom militären (som jag skall skriva om nedan) för att försäkra sig om så lång tjänstgöringstid som möjligt på hästarna. Det var viktigt att långsamt bygga upp hästarna för att de skulle (om möjligt) vara i tjänst till långt över 20 års ålder.

Clinic med Scott Brash

Var för några veckor sedan på kurs på Strömsholm (ej ridrelaterad). Av en händelse så råkade det vara hoppclinic i ett av ridhusen en av kvällarna. Jag som inte direkt är hoppintresserad visste inte ens vem denna Scott var - trots att han är femma i världen :-) Men tänkte att "alltid kan man lära sig något" så följde med mina kurskamrater på clinicen och det ångrar jag inte.

Sammanfattningsvis var det fokus på grunder, grunder och åter grunder vilket är jätteviktigt och oftast det som brister i många träningar. Dessutom pratade han upprepade gånger om hur viktigt det är att hästen trivs med sitt liv och att den måste få vara häst med allt vad det innebär. Han poängterade också hur viktigt det är att berömma hästen. Hans ridning var också klassisk med fokus på handen - han pratade om direkt o indirekt tygel och hur viktigt det är att handen inte går bakåt.

Nedanstående är rakt av de anteckningar jag gjorde under kvällen (därför kan de nog ibland te sig som lite lösryckta meningar men jag antecknade dem i den följd som de sas):

Häst - för vems skull?

SE din häst och i dess ögon!

Nyss har Epona.tv skrivit ett nytt blogginlägg om etiska frågeställningar kring hästar och dess användning - se länk här.

Tror vi alla då och då behöver ställa oss frågor kring vad och hur vi gör med våra hästar. Vi tar oss friheten att enväldigt bestämma över allt som rör våra hästar - allt ifrån hur de skall stallas in (eller inte med dagens lösdrifter), skos eller inte skos, ridas/köras och hanteras. Hästarna är i vår totala makt - vi har t.o.m makt över om de skall få fortsätta leva eller ej. Ett ansvar som förpliktar på mer än ett sätt...

Vi utgår ofta helt ifrån VÅRA behov och önskemål kring varför vi skaffat oss häst - inte alla gånger från de behov som hästen har...

Vi utgår även ifrån att hästen i ridning och hantering helt skall underordna sig våra önskemål och gör den inte det är sträckan till användning av mer eller mindre tvång/våld ofta ganska kort...

Alla måste (eller borde i alla fall) själva fundera kring användningen av våra hästar - HUR vi använder dem men också vilket pris som är "acceptabelt" att hästen får betala - för betala gör den!! Vi kan välja, den lyxen har inte våra hästar.

Hästträning och vetenskap

Jag har i många år varit "rörelsenörd" dvs mycket intresserad av hästens rörelsemekanik och hur vår träning/ridning påverkar och påverkas av denna. I mitten av 90-talet gick jag en kurs på SLU som handlade om "Hästens rörelseapparat", jag var redan intresserad av rörelsemekanik men det var då intresset tog fart på allvar. Jag läser regelbundet all litteratur och vetenskapliga forskningsstudier i ämnet som jag kan få tag i.

För två helger sedan tog jag därför chansen att delta på en kurs i Kalix för fransmannen Jean Luc Cornille. Jean Luc har en hemsida som heter Science of motion som jag tidigare intresserat mig för eftersom han har som koncept att försöka föra samman ridning med vetenskapliga fakta. Kursen kom inte med så mycket helt nytt för min del men däremot var det oerhört intressant att se/höra hur JLC applicerade den vetenskapliga faktan i praktiken.

Jean Luc´s bakgrund är bl.a att han är utbildad på Cadre Noir i Frankrike, ridit hoppning, dressyr och fälttävlan på hög nivå (svår klass).

Här nedan har jag gjort en kort sammanfattning av mina anteckningar från ovanstående kurs. Det kommer att bli en hel del "lösryckta" meningar - skall försöka utveckla dem där jag kan och tycker det är nödvändigt... Nedanstående kommer även att utmana en del "valda sanningar" och sånt du kanske trodde är sant.
                                                                   ********
Jobbet för ryggmuskulaturen är att stabilisera ryggraden och minska gravitationens krafter på densamma. Därför är tron på "den svingande ryggen", stretching av ryggen och lång och låg något som inte är vetenskapligt korrekt. Ryggraden har förövrigt väldigt små möjligheter att böja - såväl lateralt/medialt ("sidböjning") som dorsalt/ventralt (upp och ner).

Det har genom åren funnits olika förklaringsmodeller på hur hästens rygg fungerar, en av dem nämns här nedan. En del har på senare år visat sig inte vara korrekta men deras koncept lever ibland kvar bland dagens ridning. T.ex "Bow and string" konceptet "uppfanns" 1946. Här finns information om forskning när det gäller hästens rygg och dess funktion.

Forskning har t.ex visat att ryggmusklernas främsta uppgift är att stabilisera ryggraden. De dorsala (ovansidans) musklerna (t.ex longissimus dorsi) kan skapa rörelse dorsalt/ventralt (upp och ner) men dock väldigt begränsat eftersom hästens ryggkotor begränsar rörelsen. De ventrala (på undersidan av ryggraden) musklerna är posturala (hållningsmuskulatur) och deras främsta uppgift är att stabilisera ryggraden. Den nedre muskelkedjan (magmusklernas) främsta uppgift är att stabilisera och hålla upp tarmpaketet, de har väldigt liten uppgift när det gäller ryggens muskulatur (i motsats till vad "bow-and-string teorin hävdar).

Mycket träning som görs idag inom hästvärlden är inte vetenskapligt förankrad - den exploaterar mera hästens talang än utbildar hästen.

Genom århundradena har det funnits många "mästare" som klurat ut ur hästen fungerar och som har varit otroligt skickliga - däremot var deras slutsatser om varför det fungerat många gånger felaktiga. Förklaringsmodellerna har ofta haft kopplingar till samhällets förståelse allmänt. Idag finns allt mer forskning som kan förklara vad och varför - men många tränare, ryttare och ridfilosofier har inte uppdaterat sin kunskap vetenskapligt.

Varje steg som hästen tar så finns det en "inbromsningsfas" där benet är i marken. Från nedslag till det att benet är vertikalt mot marken hör till inbromsningen. Från det ögonblicket till dess att hoven lämnar marken är "påskjutningsfasen" och då är också benet "bakom" hästen. När det gäller bakbenen bokstavligt bakom hästen.

(Min not. Hästen kortar inte sin bas - dvs går längre in under kroppen annat än i piaff - och inte ens där så bär den mer med bakbenen - däremot går mer av bakbenens energi till uppåtrörelse i hästen framben. Man upplever därför med ögat att hästen bär mera vikt på bakdelen.)

Hästen är inte skapt att bära oss utan vi måste lära hästen att omvandla bakbenens kraft till uppåtgående kraft i framdelen - på det sättet kan vi få hästen att avlasta sina framben.

Magmusklerna KAN INTE flexa ryggen, deras främsta uppgift är istället att stabilisera tarmpaketet.

Krafter som påverkar ryggraden/ryggmusklerna:
- ventralt/dorsalt (upp/ner)
- lateralt (sidledes)
- rotation

Innan det blir en rörelse måste det alltid finnas en kraft och ett motstånd. Allt handlar om att kontrollera krafter.

Hästen är aldrig "rak" i fysisk mening utan i rörelse är alltid hästen "böjd" åt olika håll beroende på gångart och var i rörelsens stegfrekvens hästen befinner sig. Att hästen därför skulle följa ett voltspår jämt böjd i hela kroppen är ett missförstånd - den är ömsom böjd höger, ömsom vänster - dessutom när främre delen är hästen är böjd åt ett håll är den bakre delen böjd åt andra hållet.

När bakbenet skjuter på kroppen så går kraften diagonalt framåt/uppåt genom ryggraden (om det funkar som det ska!)

I varje böjning av hästen blir det en rotation hästens ryggrad (ryggkotorna T9-T14 = ungefär manken). När rotationen är riktig när hästen är "böjd" så roterar tornutskotten något inåt. Felaktigt så roterar de utåt. Rotationen har alltid effekt även på bäcken och rygg, därför är det viktigt att inte hästen roterar åt fel håll. Rotationen skall optimalt sett ske lika mycket åt bägge håll men hästen har alltid lättare att rotera åt ena hållet.

Ryttarens uppgift är att se till att hästen håller sig inom en "given korridor" dvs att den inte överbelastar varken ena eller andra frambenet. (min kommentar - alla hästar har ett framben som den hellre belastar något som är negativt på sikt och kan ge skador t.ex kotledsinflammationer. Detsamma gäller bakbenen - där kan obalans ge skador främst i kotor, has, knä och senor.) Även bakbenen skall finnas inom korridoren och inte varken gå inåt eller utåt om inte en viss skolrörelse kräver det.

Hästar skyddar ALLTID sina problem. Korrekta hjälper skapar inte korrekta rörelser. Ryttaren måste lära hästen att använda sin kropp på ett så optimalt sätt som möjligt. Lär hästen att leva med sina problem, korrigera inte för mycket. "Ingen, varken häst eller människa, är perfekt!"

Att vara kursarrangör...

Har under många år - både yrkesmässigt i mitt jobb åt Norrbottens RF och privat/ideellt via olika föreningar varit kursarrangör och bokat upp olika kursledare för kurser här uppe i Norrbotten. Här följer några reflektioner.

Det är väldigt svårt att vara kursarrangör - för du vet nästan aldrig hur det FAKTISKA intresset för kurser är förrän du lagt ut inbjudan. Många gånger vet du inte förrän sista anmälningsdag (för många anmäler SENT) om kursen blir full eller ej. Många kan vid förhandsförfrågan ange att man är "intresserad" eller t.o.m "mycket intresserad" men sen vid skarpt läge så anmäler man sig inte - av olika skäl...

Ovanstående har flera effekter - det ena är att om man bokar resor relativt sent (brukar ha stoppdatum på anmälan en månad innan kursen) så blir resekostnaden betydligt högre än om du i god tid kan boka resan - något som man inte törs rent ekonomiskt utan att veta att kursen verkligen blir av...

Att boka upp en kursledare innebär oftast någon form av "sista avbokningsdag" för att man skall kunna avboka utan kostnad. Vilket jag har full förståelse för - för annars kanske vederbörande står med en icke inbokad helg där de annars kunde bokat upp någon annan kurs. Vissa kursledare får man

Färre och färre väl grundridna hästar?

 

Ibland hör man människor som säger "idag finns det färre och färre väl grundridna hästar".

Är det så? Varför i så fall? Och vad är egentligen en en väl grundriden häst?

Min egen uppfattning är nog att ovanstående stämmer. Har själv under många år sökt hästar till egen verksamhet, andra ridskolor och även till privatryttare som jag hjälpt hitta hästar. Och jag har tyvärr under senare år sett en tendens till att kvalitén på hur hästar rids har sjunkit.

En väl grundriden häst är en häst i god egenbalans och med en bra förståelse och acceptans av bettet och ryttarens hand. Om hästen kan diverse "krumelurer" är av mindre betydelse. Jag köper hellre en häst som har ovanstående kvalitéer men som inte är "utbildad". Att rehabilitera hästar som är dåligt ridna är betydligt svårare och tar längre tid än att rida dit rörelser m m på en häst som har en god grund.

Några av de sämst grundridna hästar jag suttit på har tyvärr varit hästar som angetts ha hög utbildningsståndpunkt och kanske t.o.m varit tävlade på relativt hög nivå. Tar mycket hellre en häst som är riden rakt fram i skogen med en orutinerad ryttare som har en bra hand! Den ryttaren har i alla fall inte förstört hästen även om hästen inte "kan" så mycket... Och där är väl kanske den stora skillnaden mot tidigare - då fanns många hästar som inte var så "högt skolade" men å andra sidan var de inte heller förstörda.

En väldigt enkel test som säger oerhört mycket om hur hästen är riden är att helt enkelt skritta på lång tygel och sedan bara lugnt och stilla korta upp tyglarna så man har en lätt kontakt till hästens mun. Hur hästen reagerar på detta talar om hur den är riden! Dvs om hästen är skolad i munnen och har en bra relation till bettet och ryttarens hand. Detta brukar i sin tur alltid ha koppling till hur hästen är riden i övrigt och hur den reagerar på annan hjälpgivning.

De allra flesta gånger skulle man egentligen inte behöva provrida så mycket mer :-) för resten av ridningen brukar i de allra flesta fall bekräftas av denna första reaktion på kortandet av tygeln. Det låter drastiskt men min erfarenhet är att det är så.

I fall det nu är så att det finns färre och färre väl grundridna hästar - vad kan det då bero på?

Ja, där anser jag tränare och framför allt ridskolor har en STOR roll. Frågan är om vi gör ett tillräckligt bra jobb??? Lär vi ryttarna vad kvalité är i ridningen? Eller försöker vi med ryttarna/hästarna ta genvägar (som att t.ex använda stjälptyglar) på lektioner/träningar. Lär sig ryttarna hur kontakten till hästens mun skall vara och hur en häst i god egenbalans känns?? Eller går man för fort fram med ryttarna för att anpassa sig till dagens ökande krav på att man snabbt skall komma framåt i sin ridning? Att det bara blir en chimär om man slarvat med grunderna är något som ryttaren kanske inte inser och då är det lätt att man som tränare/ridlärare går lite för fort fram för att tillfredsställa eleven - som i annat fall kanske vänder sig någon annanstans.

Svaret på ovanstående måste - om nu tesen att det finns färre grundridna hästar idag stämmer (inte bara jag som framför den tesen utan det finns många som anser det) - vara att vi gör inte något särskilt bra jobb! Vad detta beror på kan ju då diskuteras - vet ridlärare/tränare idag själva hur man rider en häst till god egenbalans och kontakt till handen??? För man kan inte lära ut det man inte själv förstår eller vet...

I förlängningen kan man då spekulera i om de som utbildar tränare och ridlärare egentligen gör ett så bra jobb?! Det blir som "råttan på repet" - utbildar man utbildare på tveksamt sätt så kan ju inte deras jobb utföras annat än mediokert... Som sagt var - man kan inte lära ut det man inte själv har förståelse  och ingående kunskap om.

Kompetens och hästägaransvar

En av mina tidigare lektionselever rider halvblodet Marimba (D-ponny)

Skrev för ett år sedan ett blogginlägg som hette "Så enkelt det var en gång...." Det handlade om vilka faser man (eventuellt) går igenom i sin resa med häst i livet.

En kompis kommenterade då med nedanstående (utom nr 2 för den har jag lagt till...):

Omedvetet inkompetent - man bara gör något för att det är kul och har ingen aning om någonting...

Omedvetet inkompetent.2 - man kan ingenting men tror att man kan

Medvetet inkompetent - man har blivit medveten om hur lite man kan...

Omedvetet kompetent - när man börjar kunna en hel del men inte tror att man kan det...

Medvetet kompetent - när man är medveten om att man faktiskt kan en del....

Som hästägare tycker jag man har ett ansvar gentemot hästen att hela tiden försöka lära sig mer! Ytterst få människor går medvetet in för att skada hästen (eller ens göra något som i bästa fall bara är mindre bra för den). Däremot är det mycket skadliga saker som görs mot våra hästar pga nonchalans, okunskap och att man tyvärr litar på andra människors bedömning av vad som är bra och inte.

Det finns MÅNGA tränare/träningsmetoder där ute som inte gagnar hästens välfärd och har du då inte själv tillräckligt med kunskap för att kunna skilja det bra från det dåliga så blir det din häst/hästar som får betala priset för din bristande kunskap!

Lär dig så mycket du kan om hästen som biologisk varelse, träningslära, rörelsemekanik och inlärningsprinciper (hur hästen bäst lär in) m m och uppdatera ständigt din kunskap! Ju mer du vet/kan själv, desto lättare kan du bedöma/värdera de träningsmetoder och företeelser du möter inom hästvärlden.

Fall inte för "känd från tv", välsmort munläder och "snömos" (med det menar jag massor med fina ord, men inte alltid med så mycket substans) osv. SE hästarna - inte minst i ögonen men även hur de verkar uppleva träningen. Hästarnas minspel och andra (konflikt)beteenden kan säga mycket om hur träningen upplevs av HÄSTEN - vilket är det viktiga i "kråksången"! 

Kom bara ihåg att den extroverta hästens reaktioner på (felaktig) träning är lätt att se för den visar tydligt UTÅT att den inte gillar det hela, däremot är den introverta hästens reaktioner betydligt svårare att upptäcka. Den hästen vänder sin reaktion inåt genom att "checka ut" (den stänger av) - det är sådana hästar som ofta får epitet som "snäll", "välriden" (för den protesterar inte utåt), lat osv. Den hästen kan dock må minst lika dåligt som den extroverta hästen som protesterar med bockningar, stegringar m m, det yttrar sig bara på ett annat sätt...

Att "alla" gör på ett visst sätt behöver inte heller innebära att det är bra för hästen. Normer (som förändras över tid), "man har alltid gjort så här" osv är ingen garanti för att det är något som är bra för hästen. Utmana dina "valda sanningar" regelbundet och utvärdera om de verkligen är så bra som du trodde!

Inte bara du utan framför allt HÄSTEN skall uppskatta träningen och tycka den är kul och ok.

Gäller att välja SMART från dagens smörgåsbord...

När jag började rida så FANNS det bara en typ av ridning i Sverige = ridningen på dåtidens ridskolor = "svensk militär ridning". Idag finns det ett helt "smörgåsbord" av olika inriktningar, filosofier m m

Det har på sätt och vis blivit mycket svårare men ändå enklare att vara ryttare idag. Svårare för att idag nästan förväntas du välja någon inriktning - även om den "traditionella" ridningen kanske fortfarande är vanligast oavsett om du rider på ridskola eller ej. Skriver kanske för skall man döma efter det medlemsantal som SvRF har (ca 150.000) så är det numera tveksamt om den inriktningen fortfarande är störst - det beräknas finnas ca 500.000 personer som är RIDSPORT-intresserade i landet. Hur man kommit fram till den siffran vet jag faktiskt inte eftersom om man inte är organiserad på något vis - hur VET man hur många det är??

Att välja inriktning på sin ridning är på ett annat sätt även enklare än tidigare - enklare eftersom du idag KAN välja inriktning och filosofi betydligt mer anpassat efter dina intressen, din syn på hästen osv. Men också svårare eftersom i mängden av olika inriktningar och filosofier - vad skall du välja?? Desto mindre tidigare erfarenhet du har av hästar och ridning, desto svårare att välja.

För det finns verkligen ALLT därute - allt ifrån otroligt skickliga utövare/tränare (oavsett inriktning) till riktiga skräckexempel. Det är sällan det är filosofin det är fel på, däremot kan tolkningen av den

Arbete häst vid hand

Arbete med hästen vid hand är en underskattad träningsform! Du kan arbeta hästen från marken på ett flertal sätt:

- longering (obs! här menar jag inte runt-runt longering inspänd som man oftast ser - det är mer kilometerträning/avrastning än något annat - ytterst tveksamt om det LÄR hästen något på det sätt som det oftast görs)

- hästhanteringsövningar i repgrimma och långt grimskaft (här finns ett otal olika varianter, det viktiga tycker jag är att det är en metod som är hästvänlig, inte alla metoder är det...)

- arbete vid hand med träns (det är det jag kommer att skriva om i detta inlägg)

- tömkörning och lång tygel

Att arbeta hästen från marken med träns på fyller ett flertal funktioner. På en ung häst så handlar det om att dels lära hästen ett förhållningssätt till bettet men också lära den förstå de olika signalerna man kan göra via bettet. Att ha arbetat hästen från marken (även de andra varianterna) innan första uppsittningen underlättar inridningen något enormt. Det minimerar också skaderisken för såväl ryttare som häst.

Man brukar ibland säga att hästens mun och det förhållningssätt som man skapar till ryttarens hand är som "en blommas doft". Dvs går det snett någonstans vid inlärningen så är det väldigt svårt att

Valda sanningar

Det finns ganska många "valda sanningar" eller "mantran" inom ridningen.

En typisk sådan är "hästen kan/får gå bakom lod - den är inte stark nog".

Kan väl kanske ligga något i det så till vida att vissa hästar i det skedet lättare hamnar bakom lod - MEN det är en himla skillnad mellan att acceptera att hästen är där mer eller mindre konstant eller att direkt adressera denna felaktighet och försöka flytta fram hästens nos och öppna hals/käk vinkeln.

Mantrat många ryttare idag använder är "hästen är inte stark nog" och sen låter man hästen vara kvar bakom lod...

Är för övrigt väldigt fascinerad över hur människor reagerar på sådant som är främmande för dem. Det är inte för inte som det kinesiska tecknet för förändring också betyder både hot och möjlighet. 

Det finns många tillfällen i livet där även jag skulle reagera negativt på förändring - t.ex så händer otroligt mycket i världen just nu som antagligen kommer att förändra allas våra liv. En del i positiv riktning och annat inte - bara en sak är nog säkert - det är ATT det kommer att ske stora förändringar, man kan många gånger välja hur man ser på dessa förändringar. Man kanske inte kan påverka ATT de sker men man kan påverka sin reaktion på dem...

Det här inlägget handlar dock om de valda sanningar och förändring som finns inom ridningen. Läste nyss på FB en intressant konversation om en clinic som i stora delar bekräftar hur människor reagerar i olika situationer. 

Man kan grovt dela in dessa i tre varianter av reaktioner:
1. Väldigt positiva som präglas av "aha-upplevelse"
2. Försiktigt positiva men med mycket funderingar om "varför och hur?"
3. Negativa som präglas "så är det inte", "så kan man inte göra" och "så har jag inte lärt mig".

Jag tror personligen att vilken grupp du tillhör beror på en massa faktorer som t.ex (ingen rangordning utan jag har bara skrivit dem i den ordning jag kom på dem):
1. Hur framgångsrik du är (eller upplever dig vara) i det ridsystem du befinner dig.
2. Hur mottaglig du är att faktiskt lyssna och reflektera över det nya.
3. Hur starkt rotade dina valda sanningar är - KAN du se bortom dem förutsättningslöst?
4. Har du en upplevelse av att ditt nuvarande ridsystem inte riktigt fungerar för dig o din häst - då ökar motivationen att söka något annat.

5. Vilka miljöer och med vilka personer du umgås med - hur ofta du kommer i kontakt med "andra sätt" att närma sig hästar och ridning?

Såg härom kvällen dokumentären om OS hästen All In och hans ryttare Peder Fredricsson. Peder är en hästmänniska som aldrig upphör att imponera och då menar jag inte det faktum att han är en otroligt skicklig ryttare utan framför allt hans passion för hästarna som individer och hans strävan att hela tiden utvecklas som hästmänniska. Han verkar dessutom ha förmågan att "se utanför boxen" och söka kunskap utanför den ibland rätt snäva "vanliga" hästvärlden.

Jag vet av egen erfarenhet att det är bra att få sina "valda sanningar" utmanade -  många gånger kan det ge andra synsätt, nya problemlösningar och berika ens sätt att se på hästar och ridning långt mer än man trodde var möjligt. Att vara kvar i en "snäv kunskapsbubbla" leder inte särskilt mycket framåt.

Ta därför chansen att se så mycket ridning du kan (och inte bara från ditt eget ridsystem), rid för olika tränare (så länge de är hästvänliga), läs artiklar och böcker och leta filmer m m på nätet för "passa dig, du kanske lär dig nåt nytt!" :-) Framför allt - ha ett öppet sinne - döm inte ut något bara för att det inte görs på det sätt du är van vid...

Faktaresistens...

En god vän till mig använde för ett tag sedan ett uttryck som fastnat hos mig... Hon kallar det "faktaresistens" dvs att vissa människor trots mängder av fakta/vetenskapliga bevis envist håller fast vid en tro om något. (efter att jag skrev detta - som var ett tag sedan - har jag sett flera som använt uttrycket. Verkar vara ett uttryck "på modet" :-) )

Många människor hyser en smått ohälsosam (åtminstone från hästarnas synvinkel) tro att det faktum att någon har tävlingsmeriter och/eller är "känd" från något sammanhang är någon garanti för att vederbörande har KUNSKAP om något som rör häst. Då misstar man sig grovt. Det förstnämnda har mycket lite med hästkunnande att göra! Däremot kan ju vederbörande (eventuellt :-)) vara tekniskt skicklig - hoppa högt, göra "dressyrkrumelurer" osv. Har vederbörande BÅDE tekniskt skicklighet OCH hästkunnande är det en jättebonus, men definitivt inget självklart.

Alla lever vi i vår egna lilla "kunskapsbubbla" dvs vi anser oss kunna/veta saker om hästar och ridning. Vad man då bör vara medveten om är att denna bubbla oftast är begränsad av den tankestil vi växt upp i. Vem/vilka vi umgåtts med, vilka tränare/förebilder vi haft, vilka "valda sanningar" vi valt att tro på osv. Allt detta formar hur vi tänker och vad som är "rätt" saker att tänka ur vårt eget perspektiv men framför allt ur vår omgivnings perspektiv. "Du blir som du umgås" är ett ordspråk som verkligen stämmer många gånger. Oftast är man inte ens medveten om att man befinner sig i denna kunskapsbubbla (= tankestil) om man inte blir konfronterad med en annan tankestil.

Ibland blir man förvånad (och i vissa fall även chockad) hur en del människor är "faktaresistenta" så till den milda grad att man trots vetenskapliga bevis på motsatsen, envist håller fast vid icke hästvänliga metoder. Varför? Ja, inte vet jag - okunskap, ovilja att ta till sig ny information, idoler/tränare som hävdar att alla som är kritiska till metoden har fel och de har rätt osv...

Om jag går till min egen resa genom "hästlivet" så kan jag se vissa händelser/saker som förändrat mitt sätt att se på hästar och ridning. Jag är långt ifrån samma hästmänniska som jag en gång var - gud ske lov kanske :-)

Först och främst kan jag väl komma ihåg de år när jag verkligen tyckte "nu kan jag det här - nu har jag knäckt koden!" Det var under tonåren fram till kanske 25 års ålder... Jag brukar säga att det finns tre stadier i en hästmänniskas liv:

1. Nybörjare - kan verkligen ingenting och är även verkligt medveten om att man är nybörjare...
2. Nu kan jag det här! - Den här fasen infaller oftast efter några års ridning. Vissa människor blir kvar i den här fasen men de flesta upptäcker efter några år...
3. Skit! Jag kan ingenting! - Här blir de flesta kvar hela sitt hästliv. Inte så att man inte kan någonting utan det handlar istället om en insikt om hur mycket det finns kvar att lära och att man aldrig blir fullärd. Finns ett citat som jag tycker passar så väl in på denna fas och det är "I'm still confused but on a higher level!"

De tränare och de "hästiga" miljöer jag träffat/vistats i under åren har också i allra högsta grad format den filosofi kring hästar som jag idag försöker följa. Idag kan jag bara tacka min lyckliga stjärna att jag varit nyfiken - den nyfikenheten har gjort att jag hittat guldkorn inom olika delar av hästvärlden. En erfarenhet som jag personligen gjort är att många ridfilosofier är ganska "trångsynta" så till vida att ramen för vad som anses "rätt" är rätt snäv... Jag tycker man kan hitta guldkorn nästan överallt - urvalskriteriet i från min horisont har dock varit att träningsmetoden/tekniken/synsättet MÅSTE vara hästvänligt. Om det, enligt mina kriterier för vad som är hästvänligt, inte är det, går det hela bort som alternativ.

Idag så kommer det löpande allt mer forskningsstudier kring häst och även interaktionen häst/ryttare. Man ska vara lite kritisk när det gäller resultat eftersom det dels är väldigt dyrt och svårt (finns många variabler att ta hänsyn till) men också att beroende på hur man ställt frågorna i forskningen, blir resultaten därefter. Men, bortsett från ovanstående, det är BRA att hästforskningen blir allt större. Vi får genom denna allt mer som är kritiskt granskat av vetenskapen. Vi kan därför framöver gå allt mer från tro till vetande när det gäller många områden, inte minst ridning.

GODA föredömen

Välj dina föredömen med omsorg. 

Mycket ridning, även på hög nivå, sker utan att hästen verkligen förstått och utan dess egentliga samtycke. Tävlingsmeriter är definitivt ingen garanti för kvalité. 

Titta i hästarnas ögon. 

Fall inte heller för fina ord och trevliga manér. Många hustrumisshandlare, psykopater, narcissister mfl kan vara hur charmiga som helst... 

Låt dig inte bländas utan SE hästarna.

Det FINNS en hel del riktigt goda föredömen där ut som BÅDE i ord och handling, offentligt och i sin vardag, har verklig respekt för hästar - hylla dem oavsett eventuella tävlingsframgångar eller ej! 

Allt som glimmar är nämligen inte guld även om det genererat tävlingsframgångar.... För hur många bilder/videos av tvivelaktiga träningsmetoder ska krävas för att man skall inse att "kejsarens nya kläder" innebär att hen faktiskt är naken...

Skäl till att ha häst?

Det här skrev jag också för ett tag sedan. Man kan säga att det är en sorts spin off på inlägget "det svåra steget".

En sak som jag funderat på ett tag är att skälen till att ha häst (eller andra djur för den delen) varierar från människa till människa...

Alla har vi nog något "egoistiskt" skäl, det tillfredsställer någon form av behov hos oss. Vad dessa behov är kan dock variera stort från människa till människa.

I den ena ytterligheten finns de som enbart ser hästen som ett redskap - för ridning/körning och kanske tävling. Om redskapet av någon anledning inte kan prestera så har man inga betänkligheter alls att göra sig av med hästen i fråga - sälja eller slakt.

I den andra ytterligheten finns den som har helt andra utgångslägen för sitt hästägande - där "användbarheten" till t.ex ridning är av betydligt mera underordnad betydelse och hästen som individ betyder allt.

Sen finns det naturligtvis alla varianter mellan dessa två ytterligheter och där inte minst ekonomi har en stor betydelse för hur man agerar - det kostar en hel del pengar att ha häst oavsett om man

Det svåra steget....

(skrev i stort sett allt detta våren 2015. Inlägget har legat och "puttrat" under över två år... Jag har dragit på publiceringen för att jag misstänker att det kan provocera en del människor men nu har jag i alla fall beslutat mig för att publicera.)

Det är svårt att vara ”bödel”….

Jag har tidigare skrivit om när tiden kommer för att man skall avsluta hästens liv och om hur svårt det kan vara. Jag har ofta haft förmånen att ha hästar som blivit väldigt gamla och som dessutom varit friska upp i denna höga ålder. Flera av mina hästar har fått sluta sina dagar när de pga dåliga tänder haft svårt att få i sig tillräckligt med foder – dessutom får gamla hästar ofta ett sämre proteinupptag vilket gör att de ofta tappar muskulatur sista åren. 

Varför jag skriver om detta just nu är att jag haft en häst som befunnit sig i "dödens väntrum" ett tag pga sin ålder och sina dåliga tänder som somnade in sommaren 2015... Har dessutom två hästar till som är 27 respektive 30 år - så slutet närmar sig för dessa också. När jag skrev detta var även Tycandos framtid osäker - pga den sparkskada han ådrog sig i maj 2015...

Som jag skrivit tidigare så har jag haft möjligheten att kunna behålla hästar som inte är ”produktiva” dvs ”gör någon nytta” utan jag har kunnat ha dem kvar gående "skrotande" i en hage. Denna filosofi är något som jag fått reaktion på från mer än ett håll genom åren – ”varför tar du inte bort hästen – den kostar ju så mkt, det är en massa jobb osv”. Och javisst – tittar man strikt

Hönsteorin - varför inte inspänningstyglar?

Har här nedan fritt översatt Jean Luc Cornilles artikel (på begäran & med författarens tillstånd) - hoppas jag fått till de biomekaniska termerna rätt :-)

Här finns en länk till hönorna som refereras i inledningen... Måste ses :-) Finns även i orginaltexten som du hittar här! Där finns även beskrivande bilder på bl.a muskulaturen.

Oavsett hur kroppen rörs, så kontrollerar en höna balansen genom att hålla sitt huvud och hals absolut vertikal i alla lägen. Därför kan man säga att stabilisera hästens hals och huvud med inspänningsteori är en "höns-teori". Hästen, i motsats till hönan, håller balansen genom att röra huvud och hals.

Nyligen, så hade vi en intressant diskussion i anslutning till ett forum, som berörde användningen av inspänningstyglar. Det gällde en dödlig olycka som orsakades av användning av det systemet och inspänningstyglar. De som förespråkade inspänningstyglar försvarade ivrigt sin användning och tro på dess användning. Deras enda referens var "alla använder dem" eller "min tränare använder dem". Påståendena följdes sedan av en lång refererenslista på tränarens kvalifikationer, som att trycka på tränarens kompetens skulle bevisa nyttan av inspänningstyglar. Det var som vanligt de vanliga uttrycken som "hästen engagerar bakbenen", "musklar bakdelen", "får hästen på tygeln" etc, men dessa påståenden är del av en ryttartradition som är upprepad gång på gång utan någon riktig förståelse för de underliggande biomekaniska faktorerna. Oavsett det handlar om att sälja in alternativa böjningar av nacken, beröra benen med en eller flera spön, sänkning av nacken, eller jaga hästen på framdelen - används samma fraser som utlovar lovande resultat som aldrig går förbi ryttarens önskan.

Medlemmar av "The Science of Motion´s" kurs, visar på relevanta, motsatta observationer, som föreslår bättre lösningar och det vara intressant att se hur medlemmar av kursen var positiva till

Träning är inte alltid vacker

Kan du se din häst i ögonen med gott samvete?

I den pågående debatten är det en del som säger "träning är inte alltid vacker" när man försvarar kritiserade sätt att rida och alla dessa "ögonblicksbilder" som numera regelbundet florerar i sociala medier. Jag kan helt hålla med om detta eftersom träning är träning och inte "slutprodukt".

MEN, om denna träning handlar om att begränsa hästens synfält och andning, åsamka den smärta i munnen (eller någon annanstans) och dessutom snöra åt nosen så den har svårt att göra det enda den kan för att komma undan smärta i munnen, dvs gapa - då är den "träningen" så långt ifrån ok som man kan komma!

Det är en oerhörd skillnad på en häst som tillfälligt (vilket vilken häst som helst kan göra) kommer bakom lodplanet (och där ryttaren direkt adresserar detta som icke önskvärt) och det ridsätt som istället använder "rund och djup" som träningsmetod. En metod som just negativt påverkar hästens synfält, andning och balans (innerörat påverkas av att huvudet inte är i riktig position).

Även annan träning kanske inte ser ut enligt skolboken - beroende på var man befinner sig på utbildningsskalan, ryttarens kunskap m m - men det är inte det som är "på tapeten" tycker jag utan det är den normalisering av (enligt min uppfattning och flera med mig) oacceptabla träningsmetoder som mer och mindre går över gränsen för vad som kan kallas djurmisshandel.

Vi har hamnat vid dagens läge under en ganska långsam process (skulle tro att det är runt 20 år) där många unga ryttare idag inte har sett annan ridning än den som kritiseras idag. Dessutom har de idoler och tränare som tyvärr framgångsrikt både tävlar och lär ut dessa metoder. Det som når framgång måste ju vara rätt, eller?

Jag skulle dock vilja att alla ryttare för en stund satte sig in i vad som sker vid träning ur HÄSTENS synvinkel. Hur skulle jag som människa uppfatta en sådan typ av träning som vi utsätter många hästar för? Och om det vore ett annat djur än en häst - hur skulle man uppfatta träningen då?

Under förutsättning att man som människa har förmågan att se och tänka sig in i hästens "Point of view" blir man förskräckt. Många av de otaliga "ögonblicksbilder" och även videos från tävlingsframridningar som finns är en hel del ridning närmast att likna vid tortyr. Eller åtminstone grader av sådan. Man kan då även undra - om man tycker att DEN ridningen är ok (trots att man har såväl tävlingsledning som publikens ögon på sig) - vad utsätts då hästen för hemmavid och bakom lykta dörrar?! Den tanken vill man knappt tänka!

Som exempel se bildspelet från framridningen från Falsterbo 2016 - fotograf Crispin Parelius Johannssen. Bilderna finns i anslutning till Josefin Åkerbergs artikel "Cirkus eller ridsport - hur vill vi ha det?" https://www.hastfocus.se/cirkus-eller-ridsport-hur-vill-vi-ha-det/

Ett av de absolut största problemen inom ridsporten just nu är att det finns ingen som helst konsensus kring vad som kan räknas som ok träningsmetoder och inte. Ridning/hästhantering som somliga ser som mer eller mindre djurplågeri ser andra som helt normal, t.o.m hästvänlig träning. Vi MÅSTE på allvar dels börja sätta oss in i hur hästen kan tänkas uppleva den behandling vi utsätter den för men även på allvar börja diskutera vad som är acceptabelt och inte i träningsväg. Gör vi inte det kommer antagligen besluten om vår sport till slut hamna hos någon annan - kanske i slutänden tävling med djur blir förbjuden (vilket kanske vore det bästa för djuren för då försvinner incitamenten rosetter, pengar, fame and glory och "målet helgar medlen").